Om man (jag) ändå skulle...

Helt plötsligt så där från ingenstans kom en skrivlust över mig. En lust att återigen dokumentera det här som ska föreställa livet. Det stora och det lilla i vardagen. Kanske skulle jag ändå ge det ett försök. Det är så roligt att bläddra tillbaka i arkivet och minnas. Jag måst "röik å funder" lite, en lunch på stan med mamma (försenad födelsedagspresent minsann från mig till henne, visst var det väl just 9.5?) kanske gör att jag bestämmer mig för att bli en bloggare igen, eller så var det här bara ett konstigt infall som så många andra. Det visar väl sig.

Det bästa av 2015 i 4 bilder

De bästa inköpen.

En bil, trailskor, en Henri Lloyd klänning och en spontan torsdagsmiddag på Amarillo med Jenny. 

Solnedgångar. 

Träningspepp.

Träningsselfies. 

Vardagsselfies.

Tankar. 

Högakusten.

Syjunta.

Träning. 

Fester. 

Middagar.

Det där lilla extra.

Så mycket bättre

Det blev ett riktigt bra sleepover-party, god middag, lagom dos av skvaller och livsfilosofi, två promenader och en lång och mysig frukost med den tredje systern med på telefon. 

På promenaden hittade vi en tomte, det kändes lite sådär halvskumt. Jag är inte helt hundra på att tomtar är ofarliga. 

Jullov

Jag var så trött på fredagen, ni vet, urvridendisktrasatrött. Så trött var jag. Det var lite synd, det brukar vara så himla mysigt att vara uppe sent den första jullovskvällen, att bara mysa omkring och känna jullovskänslan. Det blev inte riktigt så. En av anledningarna var nog också att jag hade springdejt bokad till klockan 9 följande morgon, då gäller det liksom att vara pigg. 

I går var jag och högg julgran, men den är inte klädd ännu. Det gick inte så bra med ljusserien och glittret i år (heller), men nu står den lite Ernstaktigt uppstaplad (den är faktiskt riktigt stabil nog) på en mjölkkruka och väntar på att jag ska handla nytt glitter och någon ny lampa till ljusen. Snart så. 

I morse kände jag mig ensam och rastlös, åtgärdade saken genom att bjuda in till sleepover-party till kvällen. Nu i skrivande stund kommer jag på att jag kanske måste fixa något att bjuda min gäst på också. Pulled pork har jag i alla fall i ugnen, husmoderligt värre. 

Jag ska försöka uppdatera springbloggen nu också, när jag verkligen har tid. 

Hej igen!

Usch, jag är så kluven till hur jag ska göra. Vissa dagar känner jag för att radera all text som någon gång blivit skriven här. Andra dagar vill jag skriva hur många inlägg som helst. 

Jag får väl helt enkelt göra som med allt annat i livet, ta det som det kommer. Om jag skulle vara tvungen att välja en egenskap som är min bästa så väljer jag nog min flexibilitet. Jag är otroligt bra på att anpassa mig, både till situationer och till folk. 

Jag har lärt mig att livet blir sällan som det ska, det blir som det blir och man får lov att anpassa sig efter det. Jag har alltid sett mig som en planerande människa, förr när vi var yngre och bodde hemma så var det jag som samlade syskonen till planeringsmöte runt köksbordet när något skulle göras. De andra hatade det, så klart. Nu vet jag inte längre, jag är nog inte så planerande av mig. Jag måste ha en struktur för veckan, men längre än så klarar jag inte av att planera. 

I dag har jag fått göra det jag gillar, att göra hemmasysslor. Stryka, tvätta, städa, plocka, ställa, ordna och sortera. Mitt psyke mår så himla bra av det. Då får jag ro i själen. Från i morgon och fram till nästa lördag är det full fart igen. 

Paus

Jag har bestämt mig för att ta en paus från den här bloggen ett tag. Det mesta i mitt liv för tillfället går ut på att jobba och att träna. Jobbet kan jag inte skriva så mycket om och med tanke på att det här har varit en "vardagsblogg" så känns det konstigt att plötsligt börja skriva bara träning här. Så därför har jag bestämt att pausa den här bloggen tills jag får lust att skriva igen.

Men, jag tycker för mycket om att skriva för att inte göra det. Jag funderar som bekant inte så mycket utan jag bara kör, därför har jag nu startat en ny blogg, mina damer och herrar www.snorkfrokenspringer.blogspot.com Varning för nörderi, men välkomna dit om det intresserar!

Höstlovsveckan so far

Det känns konstigt, två dagar helg, två dagar jobb och sen fem dagar ledigt igen. I helgen passade jag på att vila upp och vila ut. Det känns riktigt skönt att få börja en ledighet utan att vara helt utslut (som mommo skulle ha sagt).

Jag har inga större planer för ledigheten annat än att ladda batterierna (klyschigt värre) och rensa hjärnan. Jag hoppa att få klarhet i ett beslut som känns väldigt sorgligt, men tyvärr nödvändigt.

Några länkar har jag inplanerat och på lördagen slår vi klackarna i taket med syjuntan, eller ja, vi ska i alla fall ha friluftsdag med middag på kvällen.

Fira födelsedag

Oktober är i full gång nu. Jag har inte bloggat riktigt frekvent, inget alls, för att vara noga. Men nu i dag känner jag ett sug igen. Jag har ägnat helgen åt att tänka, inget inbokat program och ingen kontakt med omvärlden har jag haft. Det var riktigt välbehövligt ska jag säga. Nu är jag för stunden lite klokare igen. 

Förra helgen var en riktig kalashelg. Vi firade vår gemensamma födelsedag jag och Andreas. Vi bjöd in hela familjen på lördagskvällen, trerätters middag och kaffe ännu på det krävde sin dag. Vi startade med förberedelserna klockan 9 på morgonen och sista gästerna gick hem vid 03.30. En heldag med andra ord. 

Själva födelsedagen firade jag på jobbet, jag och Susann satt och skrev planer hela kvällen. Mycket fin födelsedag det också. När jag kom hem möttes jag av ett paket på trappan. Pappa hade varit i farten, paketet innehöll "happy lights", perfekt i höstmörkret. 

Happy lights:en hängdes tillfälligt upp i gardinstången, där är de kvar ännu. Det är så mysigt att tända dem på morgonen och ligga och vänta på att det är dags att gå upp.

Temat var "skärgården", lite halvt på skämt, men lite på allvar också. Vi dukade i allafall med stenar, maten bestod av trattkantarellsoppa, fiskgryta och havtornsmousse. Lagom skärgårdsaktigt.

Vara eller icke vara

Det här med att blogga. Jag är så kluven till det. Jag vill så hiskeligt gärna upprätthålla den här bloggen, jag har för tusan haft den i sju år. Sju år är en lång tid och man gör inte slut så där bara efter sju år. Eller så är det precis så man gör, bara klipper banden och så är det färdigt. Av erfarenhet från verkliga livet så vill jag påstå att man glömmer och går vidare lättare då, om man bara klipper av. Om jag jämför smärtan i att göra slut och fortsätta hålla kontakten med smärtan i att kapa banden snabbt och "forever" så var det första alternativet en lång och plågsam period av hopp, förtvivlan, misslyckanden, glädje och stor sorg, som ändå slutade med att det inte var värt det och en "vihörsavibland-relation". Det andra alternativet var (kanske delvis också för att det var jag som var den drivande den gången) en STOR, enorm sorg, som efter en lång period av obefintlig kontakt kunde övergå i en neutral "icke-relation", med det menat att man kan vistas på samma ställe utan problem, hälsa när man träffas, men inte desto mer. Nu skenade det iväg lite. Men lite så resonerar jag kring det här med att blogga eller inte blogga. 

Jag tänker att jag ändå kanske ska ge det en chans, låt oss säga oktober ut. Har jag bloggat färre än 20 inlägg före 31.10 så får jag inse att jag inte behöver fundera mer på den här bloggen. 

Dödstrött

Måndagar är korta jobbdagar, när klockan ringer 12.15 är dagen slut. Eller slut och slut, jag slutar undervisa. Ofta stannar jag kvar och planerar första delen av veckans lektioner, fram till onsdag förmiddag kom jag i dag. Då var klocka ändå 16 när jag avslutade och for hem. Det tar tid det här med lektionsplanering. 

När jag kom hem var jag helt slut, skulle vila en stund på sängen, men somnade och vaknade 40 minuter senare. 

Nu i kväll har vi cyklat iväg på Kika-gympa till Norrbyin, vi som i jag och Pamela. Skön start på veckan konstaterade vi när vi cyklade dit. Svettig och rolig gympa är alltid bra!

Tekoppen är urdrucken och det är dags att borsta tänderna och krypa under täcket. Klockan är ju i alla fall nästan 21. Kvällstrött var ordet.