Idag har vi varit ute på äventyr jag, Jenny och fammo. Vi har hälsat på hos Yvonne, vilket gav oss en hel del nya intryck och insikter. Mer än så säger jag inte här.
Jag har inte haft ett riktigt hem på 2½ år nu. Jag har bott i Sverige, hos mamma och pappa och i min nuvarande lägenhet. Saknar absolut inte det liv jag hade innan Sverige, men jag saknar ett hem där jag kan ha alla mina saker, där jag kan känna mig hemma och där jag har en fast punkt. Det är psykiskt väldigt jobbigt att leva så här som jag gör och har gjort. Nu har jag kommit till gräns känns det som, jag ORKAR inte ha det så här längre. Livet rinner iväg och jag tänker hela tiden "bara jag står ut ett halvår till". Hur länge orkar man tänka så innan man blir helt förstörd? Vad är det för livskvalitet att ha det så?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar