Nytt år och gamla funderingar

Fortsättning följer...

Julledigheten har varit perfekt, helt underbar. Långa sovmorgnar, mysiga pyjamasdagar, filmkvällar med familjen, en hel del galna upptåg, skratt och mys. Vi har haft det så bra.

Nu kikar vardagen runt knuten och jag mår illa.
Jag vill verkligen inte till Universitetet, jag brukar ha en bra känsla inför nya terminer men nu känns det bara pissigt. Det kan bero på att mitt schema är taget från helvetet. Klarar jag den här terminen utan att bryta ihop och gå sönder så klarar jag allt känns det som.
Jag har känt mig riktigt ledsen några dagar nu. Allt känns på något sätt så hopplöst. Det skulle gå an om man visste att det handlar om 1, 2 eller till och med 5 år tills vi får leva tillsammans men som det är nu så finns det inget mål i sikte. Jag vet inte ens när vi kommer att träffas nästa gång. I värsta fall blir det inte före i maj. Det är så sorgligt.

Jag vet att det egentligen kommer att kännas ganska bra när jag kommer hem. Jag har världens bästa familj som tar hand om mig. Jag vet att Jenny kommer att förgylla mina dagar och att Sandra och Monika (och Jenny så klart) kommer att vara mina ljusglimtar och bensin för att orka med vardagen, jag pratar om mat&prat träffarna varannan vecka. Familjemys på fredagarna och härliga lördagar och söndagar på isen hoppas jag också på. Jag har det nästan för bra för att må dåligt. Jag får dåligt samvete när jag klagar men jag känner mig aldrig helt lycklig. Visst mådde jag bra under julen när jag och Daniel var tillsammans och hela familjen var samlad men det är ändå aldrig helt äkta. Jag saknar ett vardagsliv med Daniel. Det känns så fruktansvärt tråkigt att aldrig få dela MIN vardag med honom. Jag är ju här ganska ofta när han jobbar och får ta del av hans vardag men vi har aldrig en gemensam vardag. Jag vill att han ska vara hemma när jag kommer hem från skolan klockan 21 en fredagkväll, att han ska koka te åt mig när jag läser på tent, att han ska finnas där för mig när jag behöver tröst och stöd. Det är inte samma sak att prata i telefon, med vetskapen om att telefonräkningen ökar stadigt varje minut man pratar.

Jag vill ha ett hem, jag har levt i "kappsäck" sedan vi for till Sverige hösten 2006. Jag vill ha ett HEM. Jag hatar att alltid ha mina kläder packade i väskor, att hela tiden vara tvungen att planera vad man ska ha med sig och vad man eventuellt kan vilja ta på sig. Räkningar och viktiga papper tappas bort eftersom de transporteras mellan tre olika hem. Jag vet sällan var jag har mina viktiga saker. Det ger mig ingen ro. Jag vaknar ofta på natten och känner mig orolig och rastlös. Det är väl inte så konstigt med tanke på att jag inte har en fast punkt i mitt liv. Jag känner mig som ett vuxet skilsmässobarn som slits mellan två hem. Jag har tre hem.

Inför 2010 har jag lovat mig själv några saker. Jag ska tänka på mig själv i år. Jag ska göra sånt som jag tycker om. Jag ska satsa effektivt på skolan men inte lägga för mycket negativ energi på den. Jag ska försöka vara närvarande när schemat kräver men jag ska inte ha dåligt samvete om jag proiriterar att vikariera eller göra annat som för stunden känns viktigare. Jag ska göra 2010 till mitt år. Dessutom ska jag försöka träna mera målmedvetet och effektivt. Ett spinningpass här och en löprunda där ger inga resultat. Diciplin och ordning är orden. Jag ska försöka övertala min parhäst att gym är roligt och löpträning ännu skojigare. Det skulle vara roligt att ha ett lopp som mål men jag är lite emot att betala dyra pengar bara för att springa 21km eller 42km eller hur långt man nu väljer att springa.