Så var det resdag idag igen då. Blandade känslor som vanligt, ledsen för att lämna men glad för att återse. Jag har insett att det handlar inte så mycket om "när ska vi träffas nästa gång" längre utan det handlar mer om "när ska vi få ett gemensamt liv". Kanske är det en fas jag är i nu igen. Jag känner mig inte stressad över det men det börjar kännas så ledsamt att aldrig få dela vardagen, en vardag som är vardag för oss båda. Jag försöker att inte tänka på det, jag vill inte vara den som jämt gnäller och är olycklig men just nu känner jag mig inte speciellt lycklig. Nå väl, det är väl bara att göra som vanligt, stoppa huvudet i sanden och fokusera på annat. Det är jag bra på.
Jag har insett att jag klagar alltför mycket på världsliga saker, vem bryr sig egentligen om ogjorda uppgifter och halvfärdiga uppsatser. Min oro och ledsenhet har djupare orsaker än så.
Innerst inne så undrar jag om det någonsin kommer att fixa sig. Om jag någon gång kommer att få det liv jag drömmer om, tvivelaktigt. Jag kan offra men hur mycket klarar man av att offra innan man blir olycklig. Men, vem har sagt att livet ska vara lätt?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar