I dag saknar jag fammo alldeles extra mycket. Jag skulle så gärna vilja gå in till henne, dricka en kopp kaffe, äta en fastlagsbulle och några pepparkakor, skratta till gamla minnen, berätta om nya plågor och bekymmer, få goda råd och avsluta med lite "hänt i byn".
Jag tänker ofta på versen jag, Jenny och Viktoria valde till buketten, den är så beskrivande, fammo tänkte alltid på oss. Hon brukade säga att hon var med oss i tankarna var vi än var. Det kändes tryggt på något sätt, tryggt att veta att hur svårt man än upplevde något vara så visste man att fammo fanns med där.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar