I mars anmälde jag mig till Högakusten trail. Jag lockades med av Yvonne som jag då börjat springa med. Hon hade anmält sig och började träna mera målmedvetet (höjdmetrar och trail). Jag och den andra Yvonne hängde med på träningarna och jag blev snabbt övertygad om att jag också måste anmäla mig. Jag visste att om jag tränat med Yvonne hela våren och sommaren så skulle det kännas väldigt snopet att när september kom stå där och vinka av henne och själv ha (typ) samma träningsmängd i benen, men inte själv delta.
Så började resan mot Docksta och Skuleberget.
Vi har haft en fantastiskt rolig träningsperiod under våren och sommaren. Från att enbart ha känt till varandra och gått på samma gympa en gång i veckan har vi kommit att bli riktigt goda vänner. Tränar man så mycket som upp till 12 timmar tillsammans (som det kunnat bli vissa veckor) så hinner man lära känna varandra väldigt väl. Vi springer så gott som alltid i "pratfart", och är man iväg på en 2-3 timmars länk så hinner man avhandla både det ena och det andra. Vi har dessutom haft förmånen att ha med en Yvonne till på de flesta av våra länkar, hon valde att inte springa HKT, men har nog tränat lika hårt som oss.
Nog om träningen, dagen A som i avfärd till Sverige kom snabbare på än man tänkt, det kändes helt overkligt att säga hejdå på jobbet på torsdagen och veta att i morgon sticker vi iväg och på lördagen är det dags. Helt overklig känsla. Vi hade bestämt avfärd från Yvonnes till klockan 7.10, vi blev lite försenade, hamnade i värsta morgontrafiken i stan och fick snart en stressad Tessa på tråden. Tessa skulle vi plocka upp vid polisstation klockan 7.40, jag tror att klockan var över 8 när vi var där. Vi hann med båten i god tid och behövde inte sitta länge i bilkö, perfekt. Väl uppe på båten träffade vi genast resten av gänget. Malin, Anders, Mika och Mathias. Vi satte oss tillsammans i kafeterian och genast började snacket om när, vad och hur mycket vi skulle äta. Kaffe och smörgås, köttbullar och mos, vatten och salt, lite godis, mer vatten och mera kaffe. Överfarten gick supersnabbt, vi gapskrattade oss genom hela resan. Jag vet inte när jag skrattat så mycket som jag gjorde under den här resan. Allt blir så fruktansvärt roligt när man är lite trött, lite pirrig och lite förväntansfull .
Framme i Sverige tog vi en genväg, det är fördelen med att ha en orienterare i gänget. Via systembolaget och Ica anlände vi på eftermiddagen till Docksta hotell. Pelle från utlandet (egentligen Gotland), men det var någon som hade fått för sig att han var från utlandet checkade in oss och vi kunde konstatera att hotellet som inte såg mycket ut för världen från utsidan visade sig vara väldigt fräscht på insidan.
Efter mycket skratt och installerande på hotellet traskade vi iväg till Friluftsbyn på förkväll. Pasta, trevlig samvaro, föreläsning och stulet knäckebröd får sammanfatta den kvällen. Ja, vi hämtade ut våra nummerlappar också.
Vi hade svårt att komma till ro på kvällen, vi var uppspelta och fnissiga. Antagligen lite nervösa också. När morgonen kom studsade vi upp och in i köket där vi fixade frukost (tummen upp för självservering) och träffade på ett par andra löpare. Efter sista ryggsäckspackandet, toalettbesök, hårfix och påklädning tog vi oss i god tid till Friluftsbyn därifrån bussarna till starten skulle gå. En gruppbild tagen av en snäll medlöpare hann vi få till under de lååånga 30 minuterna vi stod och väntade på start.
Startskottet gick och vi tassade iväg. De tre första kilometrarna gick längs en grusväg, det hette att grusvägen skulle vara lättsprungen, med våra Österbottniska mått mätt kom det dock rätt snabbt en backe som vi promenerade oss uppför. Det var nämligen taktiken. Gå i uppförsbackar och springa när det går.
Efter 3 kilometer grusväg kom 3 kilometer stigar, grusgångar och spångar, även dessa relativt lättsprungna. Vid 10 kilometer kände vi oss drottninglika, det gick lätt att springa, miljön var otroligt vacker och vi peppade oss själva med hur starka vi var. Det var en känsla som höll i sig större delen av loppet. Min enda och egentliga dipp kom vid cirka 40 kilometer. Och nu så här i efterhand känns det väldigt snopet. Men mer om det senare.
Ronjas "helvetesgap" var häftigt, Slåttdalsberget likaså, stundvis klättrade vi med armar och ben. Vi sprang när vi kunde, sjöng när det behövdes och gick om berget blev för brant. Vi höll ihop jag, Tessa och Yvonne. Vi peppade varandra och vi skrattade mellan varven. Så här med facit i hand kan jag tycka att jag fick i mig för lite energi, jag har svårt att komma ihåg att äta när jag springer, min ryggsäck är dålig på det viset att det är svårt att ha energin lättillgänglig, men jag drack ordentligt i alla fall. Tacka vätskesystemet för det. Det var en vacker dag, solen sken och naturen var underbar. När vi mötte någon ur vårt gäng ropade vi alltid "HEJA FINLAND", det blev en rolig grej.
Det är viktigt när man gör en sån här kraftprestation, att man har roliga grejer, återkommande skämt, peppande mantran och en bra gemenskap. När krampkänningarna kom och vi halsade saltpåsarna vi tagit med från båten tillsammans med energibar och sportdryck sa Yvonne "spyr vi int nu så spyr vi aldrig" och så fortsatte vi färden utan fler krampkänningar.
Vi träffade många trevliga typer längs vägen, en del slog man följe med en stund, en del sprang man om för att efter en stund bli omsprungna av dem igen för att någon kilometer senare igen springa om, och så höll vi på hela vägen. Tillbaka till 40 kilometer nu då. Finalen på loppet var två varv upp för Skuleberget, trötthet gör att man (jag i alla fall) inte alltid tänker logiskt. Första varvet upp på berget gick längs en slingrande stig, det gick bara uppför och uppför och uppför, när vi äntligen nådde toppen tänkte jag för mig själv "det finns inget som kan få upp mig en gång till". Jag ger upp om någon tänker försöka få upp mig här. Mina tår hade börjat värka och jag var färdig att ge upp. Tessa och Yvonne sprang iväg ner för berget, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag skulle i mål, ja. Men jag hade inte lust att förstöra mina tår, förra gången jag sprang maraton var jag inte i springskick på flera månader efter, det ville jag inte vara med om igen. Så jag släppte iväg mina kamrater och lufsade iväg i mitt eget tempo. Nu i efterhand stör det mig lite, för jag var inte dödstrött när jag kom i mål, visst var jag helt slut, det kan jag inte sticka under stol med, men jag var inte så totalt kraftlös som man borde vara efter en sån här prestation, beroende på att jag gick de 3 sista kilometrarna. Nu stör det, då kunde jag inte ha brytt mig mindre. Dessutom visste jag inte hur sista uppfarten för Skuleberget skulle te sig, jag hade ingen aning om hur jobbigt det skulle vara, för jobbigt visste jag ju att det skulle vara. Med facit i hand önskar jag ändå att jag sprungit mer än jag gjorde de sista kilometrarna. Därför är jag faktiskt ganska sugen på att ge Högakusten trail en ny chans. Det var suveränt arrangemang, relativt lättillgängligt och förhållandevis billigt lopp att genomföra.
 |
| Tekniskt väldigt krävande lopp |
Det var tre stela löpare som packade ihop sina saker och satte sig i bilen, båtresan gick i maten och sällskapets tecken och hemma igen var vi runt 19 tiden på söndagen. En händelserik och ROLIG helg senare.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar