Daaaahh!

Det är tacken det här då, tacken för all omtanke, alla tröstande ord, alla uppmuntrande sms och all jävla vänlighet. Men det är väl så människan fungerar, man hör av sig när man är ledsen och behöver någon. Sen när det går bra igen så skiter man i allt det man ställt till med. Jag hade inte en tanke på att det skulle bli så här men nu känner jag nästan hat mot mig själv, varför valde jag att utsätta mig för det? Kunde inte min stackars tröga hjärna räknat ut att det skulle sluta så här? Hade jag gjort annorlunda om jag vetat? Troligtvis inte...