Jag har ett minst sagt komplicerat förhållande till min pannlugg. Ibland hatar jag den (som sist jag klippte mig, då ångrade jag mig som bara den). Jag har i alla fall lovat mig själv att ALDRIG klippa luggen själv, det blir aldrig snyggt, inte på något vis. Och, faktum är att det löftet har jag hållit i flera år. I september fick jag ett infall, jag ska klippa lugg (nej, inte jag, men frissan), hetsig som jag är så bokade jag tid samma dag jag tänkte tanken. Medan jag väntade på min frissatid var jag helt på det klara med att "här ska klippas lugg", det var jag helt säker på ända tills luggen var klippt. Så är det ju nästan jämt, förstår inte att jag inte lär mig. Men varför envisas du med att klippa lugg ibland då? Tänker ni säkert. Jo, för att ibland lyckas det och jag blir riktigt nöjd. Hur som helst så tror jag att den alltid klipps för kort, för det är först nu när den växt lite och man dessutom kan lägga upp den med ett spänne som jag börjar trivas lite bättre med den. Det om luggen.
Nu ska jag förbereda motionsgympan och sen slänga mig i sängen med en bok.
Tänker mig något sånt
här på gympan... bland annat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar