Ja, livet fortsätter i racerfart. Just var det söndag och nu är det lördag, som tur är så har jag ganska mycket på gång för tillfället. Det är skönt för då hinner man inte känna efter hur det känns. Ändå känns det så klart jättetråkigt. Jag har i alla fall bestämt mig för att inte höra av mig nu. Han ska få vara ensam, komma ikapp, bygga, jobba och vara med sin lilla fröken, sen kanske det finns tid, eventuellt. Jag har inte gett upp, för det lät inte helt definitivt (att försöka tolka och läsa mellan raderna när en karl uttrycker sig är ju å andra sidan inte det lättaste heller).
Ändå avskyr jag känslan av att inget känns roligt. Det skulle ju bli bra nu, jag trodde verkligen det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar