Jo, i går hade jag ju till min stora förskräckelse in en fågel här. Den flög runt i hallen här uppe och jag smög fram till dörren för att kika på den, blev rädd och sprang in i köket igen och gömde mig bakom muren. Så höll vi på en stund tills fågeln flög iväg mot sovrummet men inte kom tillbaka. Jag såg min chans så jag tog en sopborste i handen, smög fram och puttade fast sovrumsdörren. När den for fast kom jag på att jag ju hade telefonen i sovrummet. Min chans till hjälp var instängd med förövaren. Jag hörde att Andreas kom hem och något sa mig att jag måste skärpa mig, det är inte tillåtet att vara så här fånig. Jag kände mig som Kurt Wallander (men önskade nog att jag var piketpolis) när jag försiktigt öppnade dörren till sovrummet, kikade runt som filmsnutarna gör, undersökte rummet gående längs väggarna tills jag kunde konstatera att rummet var tomt. Eftersom jag saknar förmågan att skämmas för mig själv berättade jag glatt historien för Andreas. Hans kommentar var: men akt så int an kommer flygand i natt tå. När jag en timme senare berättar samma historia för mamma och pappa säger pappa: sa du att e va en talgoxe? Di brukar ju göm se undi sängan ti...
På tal om djur så har vi en katt som tror att den bor här. Jag uppmanar den varje dag med orden "katten du bor inte här, katten gå hem till ditt hem", men ännu är den kvar. Jag är inte så värst rädd för den så det är ju skönt.
Nu ska jag göra varma smörgåsar, jag lovade göra det i utbyte mot en plats i tv-soffan. Tv-lös som jag är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar