Efter jobbet for jag iväg till Jenny och Jonas. Vi skjutsade födelsedagsbarnet till jobbet, för att i vår ensamhet kalasa för den nyblivna 35-åringen. Jenny bjöd på tunnbröd med kryddsik och jag bjöd på chokokaka som lämnat över från fredagens matbjudning. Vi tänkte på Jonas som förtjänade sitt uppehälle och firade födelsedag på Wärtsilä. Jenny konstaterade att han är ändå inte så mycket för tårtor och sånt.
 |
| Tunnbrödsrulle med sik |
Efter "kalaset" gick vi ut på en promenad. Vi styrde omedvetet stegen mot våra gamla promenadstråk, som vi alltid gick när vi båda bodde i stan. Det är fråga om hundratals timmar som tillbringats på vägarna i Gerby-Västervik, vi promenerar och ventilerar, diskuterar jobbrelaterade saker, fostran och våra lärarroller, familjen, kärleken, livet i stort och smått. Det är fantastiskt att ha en person som tänker likadant som en själv men som ändå ständigt bjuder upp till diskussion. En person som känner en bättre än en själv och som kan ge en de mest fantastiska råd just av den anledningen. Jag är innerligt glad, stolt och tacksam över att få vara storasyster åt min Jenny. Jag hoppas att jag är åtminstone hälften så bra på att lyssna som hon är. Jag känner en enorm tacksamhetsskuld för all skit hon tvingats lyssna på genom åren och jag hoppas att vad som än händer i våra liv så kommer vi alltid att ha den fina kontakt vi alltid haft.
I dag fick vi vara stolta över oss själva, vi hittade hem utan att gå vilse. Vi brukar nämligen ha svårt att hitta hem från Gerby.
Nu har jag brynt kött och lagt in det i ugnen. Maten för resten av veckan är räddad, typ.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar