Sensommar/höst

För mig är det fortfarande sommar, eller kanske sensommar möjligtvis, absolut inte höst. Hösten börjar i september, efter villaavslutning. Enligt min tideräkning alltså, en del kanske har höst redan nu. 

Vart försvann den här sommaren? Den gick så fort och obemärkt förbi på något sätt. Den här sommaren kommer nog inte upp på någon topp-placering över somrar som gått. Den kommer inte upp på topp 10, knappt på topp 20 heller. Så ni fattar, jag är rätt nöjd med att hösten är på kommande. Skönt med en nystart. 

För mig innebär hösten alltid att jag påminns om när vi tog vårt pick och pack och stack iväg till Stockholm. Jag vet att jag lovat att berätta om det någon gång, för er som inte följde oss i "Helsingörsgatan 14/Crafoordsväg 14 bloggen" så kommer nu en snabbversion här. Bara för att det är söndag och jag har en del annat jag borde fixa med, men som jag inte kommer mig för att göra...

På vårkanten 2006 bestämde jag och Jenny oss för att göra något annat ett år. Vi var trötta på våra liv och ville se något annat. Vi trodde nog antagligen båda två att det här var sista rycket före ålderdomen, sista äventyret före husbyggen och familjeliv skulle dra igång. Så fel vi hade, men så rätt det ändå blev. Vi ägnade flera timmar varje dag åt att leta bostad och jobb. Vi svarade på ett flertal bostadsannonser och till slut fick vi napp, Uffe i Nacka ville hyra ut ett helt hus på sin gård. För en överkomlig summa pengar/månad dessutom. Vi bestämde oss för flytta in på Uffes gård. Eftersom Jenny jobbade och inte kunde ta ledigt så for jag och Mathias till Nacka för att skriva kontrakt. En dagskryssning till Stockholm, full fart hela dagen, namnteckning på ett papper hos Uffe och hyreskontraktet var klart. Vi kom överens med Uffe om att betala in en depositionsavgift på 100 euro före den 30.6. Vi betalade in hundralappen i god tid och trodde att allt var frid och fröjd. I slutet av juli fick vi ett argsint mail av Uffe som meddelade att hyreskontraktet var upphävt. Han hade inte fått sin depositionsavgift och menade att han inte kunde lita på oss (finnpack kunde man läsa mellan raderna). Vi tänkte som så att om det fått en sån här dålig start det hela så vill vi nog inte ha med vår käre Uffe att göra i fortsättningen heller. Depositionsavgiften hade fastnat i bankvärlden någonstans, den fick vi tillbaka. 

Hela sommaren ägnades åt (förutom marathonträning) att hitta ny bostad och jobb. Sommaren 2006 var den varmaste sommaren på länge, vi kunde inte springa före efter kl. 21 och när man tränar till marathon duger inga 45 minuters länkar så klockan var ofta närmare 24 när vi började vårt "kontorsarbete", vi letade bostad och jobb framför varsin dator hemma hos mig. Vi skickade iväg ett mail åt en Melissa i Kista som skulle iväg till Helsingfors som utbytesstudent. Vi fick inget svar på det mailet och glömde bort Melissa. Närmast ett hyreskontrakt vi kom var med Paul i Bromma, han mailade vi flitigt med ett tag. Men så en kväll, straxt före vi skulle hämta M från flyget så hade det kommit svar från Melissa. Hon hade varit bortrest några veckor och inte sett vårt mail. Eftersom vi kom från Finland och hon skulle till Finland tyckte hon att det var lite lustigt och ville därför gärna hyra ut åt oss. Vi dansade segerdans i mitt vardagsrum samtidigt som flyget landade i Vasa. Vi missade dagens enda uppdrag, att hämta hem min sambo som då jobbade i Sverige. Han var inte glad när vi dök upp på flygfältet 45 minuter efter landning. 

Det här hände på en tisdag, Melissa skulle flytta till Finland redan följande måndag, det var alltså lite bråttom med kontraktsskrivande och lägenhetsvisning. Vi bokade en kryssning och for iväg på onsdagseftermiddagen. Vi var uppspelta och spralliga hela resan, jag minns hela den resan som ett enda fnitter. Vi är hemskt bra på att fnittra och ställa till med roligheter jag och Jenny när vi är på den linjen. I Stockholm tog vi oss ganska snabbt till våra nya hoods, vi inspekterade Kista med omnejd och konstaterade att här skulle vi nog komma att trivas. Vi träffade Melissa och fick se vår nya bostad. Vi blev kära på en gång. En mer perfekt lägenhet kunde man inte önska sig. Perfekt planlösning, möblerad men tömd på personliga prylar och i dyraste laget för två som ännu saknade jobb i huvudstaden. Det bekymrade oss inte det minsta, allt ordnar sig tänkte vi och skrev gladeligen på kontraktet. Hurra, bostad fram till jul, centralt i Kista. Vi hämtades upp av kusin Jonny som tog oss med till vår andra kusin Janina i Solna, där åt vi middag och planerade höstens sammankomster innan Jonny skjutsade oss tillbaka till båten. Det var två nöjda damer som somnade i hytten den kvällen. Vi var verkligen på väg nu. Vi körde upp till Vasa i raketfart och fortsatte ut till Korsö för villaavslutningsfirande. 

Veckorna som följde ägnades åt att toppa formen inför Lidingöloppet som skulle äga rum helgen efter att vi anlänt till Stockholm och som vi varit anmälda till i över ett halvår. Vi "toppade formen" med ett maratonlopp och det gick som det gick med Lidingöloppet. 

Tiden före flytten var märklig, vi var uppspelta medan människorna runt oss var nedstämda. Trots det så hann vi med några fantastiskt roliga veckor här hemma innan det bar av. Det var mycket som skulle fixas och ordnas med. Och framförallt skulle vi hitta jobb. Vi sökte massor, men fick inte riktigt napp på något. En dag hittade vi en annons om att Academic work sökte ca 600 personer för ett jobb som hade med produktutdelning att göra, det lät inte som drömjobbet precis, men vi resonerade som så att om de sökte 600 personer så visst katten borde vi ha en chans. Vi mailade iväg CV och ansökan och hoppades på svar. Samtidigt så skrev vi också ihop en presentation om oss och vårt gympakoncept "Sagogympa" som vi skickade till typ 20 gymnastikföreningar i staden. Efter en tid fick vi mail från AW som kallade oss till intervju  måndagen den 18.9, två dagar efter att vi beräknades anlända till Stockholm. Aktiv ungdom i Sollentuna hörde även de av sig och var intresserade av att träffa oss för en pratstund. Vi bokade in oss till tisdagen den 19.9. 

Flytten närmade sig med stormsteg, vi packade, ordnade, sprang maraton, fixade med försäkringar, utförsäkrade oss till Sverige och grejade med allt som man måste inför en utlandsflytt. Fredagen den 15.9 skulle vi säga hejdå till alla. Folk var ledsna, vi var också ledsna men samtidigt förväntansfulla och nyfikna på vårt nya liv. Natten till lördagen ägnades åt att packa bilen, så full har jag nog aldrig packat en bil efter det. Vi hade på riktigt problem med att få in två par skor som Jenny kom på att hon skulle ha med i sista stund. Att inte sova en blund och sen köra ner till Åbo är inte det smartaste man kan göra, men det gick bra. Vi körde ombord och kände att "nu börjar det". 

Framme i vår nya hemort Kista började vi med att möblera lägenheten, packa upp, inreda och göra det till vårt hem. Hela söndagen ägnades åt att packa upp och ställa i ordning. Vi storhandlade på kvällen och kände oss som vilka svenskar som helst. Med den finska flaggan vajande på balkongen. 

På måndagen var det tidig uppstigning. Vi hade en arbetsintervju att avklara, besök på skattekontoret att uträtta, Nordeabanken i Solna att besöka och kontantkort till mobilen att skaffa. Dagen gick bra och det var två trötta brudar som kom hem den kvällen. Jag hade blivit vald till teamledare för utdelarna av Aftonbladets nya gratistidning .SE (uppdraget hade varit hemligt ännu när AW sökte personal, de visste inte ens själva vad det rörde sig om för produktutdelning). och Jenny valdes till utdelare. Jag hade fått en tid för möte och kontraktsskrivning följande dag. Jenny som vid det här laget började känna sig missnöjd med att "bara vara utdelare" bestämde sig för att komma med till mötet för att se om inte hon också kunde få en chefsbefattning. På tisdagen orienterade vi oss till Sollentuna, vilket visade sig ligga väldigt nära vårt Kista. Hur perfekt kunde det bli med lördagsjobb på promenadavstånd? Vi fick en grupp 2-4 åringar att dra gympa för på lördagsmorgnarna mellan klockan 10 och 11 och tanterna på Aktiv ungdom i Sollentuna verkade imponerade av oss företagsamma finländskor. Det visade sig till och med att den ena av dem var en så kallad  Sverigefinne som kommit till Sverige på 60-talet. På väg hem från Sollentuna ringde Kristian från Academic work och undrade om inte Jenny var intresserad av en teamledarposition även hon. Så klart hon var, hon hade ju tänkt ta jobbet redan innan de ringde. På kvällen skrev vi kontrakt med Aftonbladet och AW. Hurra, vi hade både jobb, bostad och extrajobb. På onsdagen var det full fart med ännu ett besök i skatteskrapan, besök på banken i Solna och rekognosering av gym, parkeringsplats och promenadstråk. På kvällen gick vi på kick-off med vårt nya jobb. Snittar och Champagne på hotell Anglais med chefredaktörer och fint folk. Ett roligt minne för resten av livet, när man numera som lärare går på kick-off i kulturhuset i Smedsby och äter skollunch med 400 andra lärare och skolpersonal. 

 Resten av den första veckan ägnade vi oss åt att försöka sälja våra startnummer till Lidingöloppet. Vi hade nämligen konstaterat att sviterna från maratonloppet 3 veckor tidigare satt i. Jag hade problem med höften och Jenny med en infektion av något slag. Vi auktionerade ut nummerlapparna och fick såld en på fredagen och en på lördagen samma dag som loppet ägde rum. Förutom att sälja nummerlappar ägnade vi veckan åt att förbereda inflyttningsfest för Jonny, Nadja och Janina. På lördagen gick inflyttningsfesten av stapeln och blev en mycket lyckad tillställning. Vi började jobba först den 2.10 så vi hade en hel vecka på oss efter den första kaosveckan att landa, komma in i rutinen med tvättstugan, se oss omkring i staden, packa upp det sista, tänka ut ett välfungerande system för bilparkeringen. För bilparkeringen var inte det enklaste. Mellan 17 på eftermiddagen och 9 på morgonen kunde bilen stå gratis på parkeringen utanför Gallerian, som låg ca 300 meter från vårt hem. Det var ju perfekt, men det betydde att vi måste flytta den på morgonen före vi for till jobbet, för vi började ca. klockan 5.30, ibland tidigare och ibland senare beroende på vilken station man tänkte besöka först. Jenny som hade Kista i sitt område så fick den äran att på morgonen före klockan 9 flytta bilen till någon ledig plats på gatan där den fick två i två timmar med p-bricka, då fick hon se till att komma ihåg att skruva fram p-brickan varannan timme. En gång hittade vi en fritidsgård ca 1 km från vårt hem där vi hade bilen att stå några veckor, tills det kom en ilsken lapp på framrutan som talade om för oss att här kunde vi minsann inte stå. Sen hade vi den stående på en bensinmack ca 1,5 km från vårt hem tills det kom upp en skylt som talade om att parkeringen minsann bara var till för mackens kunder. Så höll vi på. 

Vårt jobb då, teamledare för utdelarna av Aftonbladets gratistidning .SE. 

Till våra arbetsuppgifter hörde att ansvara för utdelningen på "våra stationer", jag hade Rådhuset, Rådmansgatan, Odenplan, S:t Eriksplan, Hötorget, Stadshagen och Fridhemsplan. Jenny hade (tror jag) Akalla, Kista, Solna, Hallonbergen, Husby.

Vi hade 2-6 utdelare per station som vi skulle se till att kom till sitt arbete (jo man ringde sina utdelare redan ca 30 minuter innan de förväntades vara på plats bara för att försäkra sig om att de skulle dyka upp). Fick man inte tag på någon var det bara att åka raka spåret till den stationen för att se om den kanske var där ändå men av någon anledning inte kunnat svara i mobilen eller om inte så måste man ringa "kontoret" och meddela hur många kolportörer som saknades och då fixade den som satt på kontoret en ersättare från "jouren" som var en grupp utdelare som satt stand-by på T-cetralen och väntade på att skickas ut till plats där det saknades kolportör. 

Det var ofta två hektiska timmar innan allt var igång och man visste att alla var på sin plats. Utdelningen startade beroende på ställe klockan 6, 6.30 eller 7. Ibland fattades det tidningar på någon station, då måste man snabbt leverera tidningar dit från annan station och samtidigt också försöka få tag på "kontoret" som skulle se till att tidningar levererades. Ibland var man tvungen att lita på att en person dykt upp till sitt pass även om man inte fick ett svar. För det kunde köra ihop sig så att man inte hann besöka den stationen före först efter klockan 7, då blev man svettig om man möttes av 20 buntar ouppackade tidningar och en tom pirra med gårdagens löpsedel i. 

Det låter som att det var på liv och död, det var det ju så klart inte, men i och med att det här var en stor satsning från Aftonbladets sida och konkurrensen mellan de två redan etablerade gratistidningarna och den  nystartade .SE var hård så var pressen ganska stor på oss. Aftonbladet har många anställda och dessa kontrollerade så klart utdelningen på väg till sina jobb och uppdrag. Vi kunde få samtal om att en utdelare setts stå inne i tunnelbanan på perrongen och dela ut tidningar(vilket var förbjudet då det enbart var Metro som hade tillstånd att dela ut inomhus) då åkte man snabbt iväg dit och gärna tog sin utdelare på bar gärning.  Eller någon som setts röka under passet, eller någon som avvek tidigare... Arbetsförhållandena för utdelarna var inte nådiga. Det sparkades utdelare hejvilt första veckorna och vi kände ibland oss som häxorna själva. Andra incidenter var en utdelare som råkat ut för hot av en påverkad? kvinna och fått sin pirra vält över Sveavägen och själv blivit knuffad nerför en trappa. Utdelaren ringde med gråten i halsen och berättade att det flög tidningar över hela Sveavägen (som ju inte är en liten gata). Jag fick skynda dit och tillsammans redde vi upp det värsta kaoset. Det gällde ju att hålla snyggt omkring pirran. 

Samtidigt som vi skulle hålla ordning på våra utdelare så skulle vi också föra statistik över hur många buntar som levererats, hur många tidningar som delats ut och hur effektiviteten varit vid de olika stationerna. Och därtill också med olika medel försöka sporra våra utdelare till att göra ett så bra jobb som möjligt. Jag ordnade tävlingar mellan stationerna, mutade med frukt och godis, deltog själv i utdelningen och försökte hitta de bästa strömmarna av människor. Det var ett hemskt roligt jobb, bland de roligaste jag haft i mitt liv. Vi teamledare hade väldigt stor frihet, vi hade vårt område att sköta men det var allt. Hur vi fördelade arbetet mellan de olika stationerna var upp till oss själva. En gång i veckan hade vi temaledarmöte med "kontoret" och Dan som var distrubutionschef på .SE, då fick man stå till svars för varför det gått dåligt på någon station eller glänsa för att det gått bra. Vi var ett härligt gäng teamledare som blev goda vänner även utanför jobbet. 

Punkt SE var ett "en gång i livet" jobb, ett motsvarande jobb kommer vi aldrig att ha, men minnen för livet fick vi. Vi träffade så otroligt många människor i jobbet. Några stod på sin station varje dag hela året, medan de allra flesta stod bara en kort tid, var borta någon månad och kunde sen dyka upp på en annan station. Jag hade utdelare från Pakistan, Indien, Australien, Mexiko, Ryssland, England, Rumänien, Polen, många länder i Afrika, Kina, USA, Finland, Norge, Tyskland, Frankrike och säkert något land som jag glömt. En del var utbytesstudenter med extrajobb, andra var flyktingar. Under de korta stunderna man besökte en utdelare fick man ta del av livsöden som man knappt trodde existerade. Jag glömmer aldrig Christopher från Uganda vars hyreskontrakt blivit uppsagt för att han inte hade pengar att betala hyran med, sen hade han ingen adress och hans lön (fick någon form av check att lösa ut) kunde inte nå honom, han hade för få arbetspass för att få pengarna att räcka till och när jag äntligen fick fixat mer jobb åt honom så dog hans farbror i Uganda och han var tvungen att skicka pengar till begravningen, tvättmaskinen i hans hus brann upp och hans arbetskläder blev förstörda, hans mobil blev stulen och hans cykel påbackad av en bil, men ändå var han världens gladaste karl som mötte mig med en stor kram och ett hjärtligt leende varje gång jag besökte honom på S:t Eriksplan. "Good morgon Sara, how are du today? This day is almost as beautiful as you" sa han alltid om solen sken. Smörigt, ja visst men jag blev alltid lika glad. 

Eller Jonathan, Loke och Kaj på Odenplan som kändes som "mina killar" som jag kunde lita på, plikttrogna unga gossar som alltid rapporterade i tid, täckte upp för varandra om det behövdes, och var världens trevligaste. Jennifer på Rådhuset som var så trevlig att prata strunt med, Nicklas på Rådmansgatan som var söt som socker, Mexikanen på Fridhemsplan som jag tyvärr glömt namnet på men som alltid, alltid log och var så glad när man kom på besök. Och Victor som friade till mig varje gång han jobbade i mitt team, ledsamt för honom så tackade jag alltid nej.

Visst fanns det utdelare som man helst skulle klarat sig utan att träffa också, en del riktigt obehagliga typer som man nästan var rädd för. 

Det här är människor som jag aldrig kommer att träffa igen men som finns i mitt minne för resten av livet. 

Det var historien om våra första veckor i Stockholm. Jag skriver ner det här bara för att jag själv ska minnas. Då det ledsamma faktum fortfarande kvarstår att vi inte kommer åt vår blogg som vi skrev under tiden i Stockholm.