Vistan tur och retur

Jag var ju tvungen att ta tag i min mars-utmaning på allvar i dag. Planen var att springa till Brändövik. Men i något skede så kände jag att jag hade bra spring i benen och när jag kom till Vistanvägen så kändes det helt rätt att fortsätta lite till, mot Vistan. På hemvägen gick det tyngre, vid Sandfladan hade jag nog gärna betalat dyrt för skjuts alternativt amputerat vänster lilltå. Det var den enda fysiska skadan jag ådrog mig. Blåsa på vänster lilltå. 

När jag kom på sista raksträckan före Minnesvägen var det också urjobbigt, att se vägbelysningen men aldrig komma närmare, så klart jag kom närmare, men det kändes som aldrig. 

Men hem kom jag mig och den totala sträckan uppmättes till 30,16 kilometer. Mycket bra. 

Det bästa med allt var att vägarna var bara. Så skönt. 

Nu vet jag inte vad det är med mig. Jag har somnat i tid och väldigt bra hela sportlovet, men nu går det bara inte. Jag sov faktiskt mellan klockan 22 och 23, men så vaknade jag och här ligger jag nu, sömnlös.