Jag har sprungit i kväll, favoritdistansen i favoritfarten med favoritmusiken, inte speciellt utvecklande kan tyckas, men ibland måste man prioritera nöje framom nytta. Jag har inte klarat av att springa sen lillajul, på grund av ryggen då. En liten testrunda var jag på i går, men då jag skulle gå på 40-års kalas senare på kvällen så blev det en mycket kort testrunda. Testrundan gav i alla fall positivt besked, jag har inte känt av ryggen nämnvärt i dag, därför vågade jag mig iväg nu i kväll.
Det försenade kalaset då, det hölls i Kvevlax, vi var ett gäng på fyra damer som uppvaktade alterneringslediga kollegan som fyllt 40 år. För ganska exakt tre år sen blev de här människorna mina kollegor, under de här tre åren har de gått från att vara kollegor till att även bli människor som jag kallar mina vänner. Det är fint att få jobba med folk man trivs med.
Det var sannerligen på tiden att jag blev i springskick. Det har samlats en hel del skit på hjärnan på sistone. Jag har sovit uselt, tänkt svarta tankar, ifrågasatt min livssyn och funderat på om jag räcker till som människa. Ni hör, det har inte varit speciellt muntert. Och det har stört mig, jag är inte en speciellt mörk människa så där annars. Jag brukar kunna se något positivt i det mesta, mina glas är halvfulla och jag har alltid trott att det inte lönar sig att gnälla över saker som sker. Nu har det dock vissa dagar känts som att ondskan segrar över godhet, att det inte spelar någon roll vad man gör, det är ändå inte meningen att det ska bli bra eller att man ska lyckas.
Men som vanligt så mjuknade tankarna upp medan jag sprang. Jag kom ihåg hur fantastisk jag är, jag gjorde upp planer och kände den där känslan av att älska livet som jag brukar känna. Nästan så jag kunde höra änglakören sjunga också, men bara nästan.
Det här citatet beskriver ganska bra min livsfilosofi, det kanske är bara hälsosamt att ifrågasätta mellan varven, för nu är jag igen övertygad om att det är det här jag vill leva efter.
Det är lite störande, jag har en sång på hjärnan. Det kan ju vara trevligt, men det är inte vilken sång som helst jag nynnar på. Här ska jävlar anamma drickas brännvin, som Andersson sjöng när han körde häst och släde in till stan med Lisabet bakpå. Ni kan väl er Madicken?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar