Kampen mot sig själv och framförhållningen

Jag är i sanning ingen människa med god framförhållning. I natt har jag plågat min stackars, redan tillräckligt skadade hjärna, med ett stort huvudbry, nämligen -var är mina skidor?

I morse fortsatte våndorna, det blev nästan avfärdstid före jag kom mig ner i källaren. Jag lyckades inte riktigt, men hittade ett par skruttskidor från 90-talet, repade och bedrövliga. Men låt gå, sa jag till mig själv samtidigt som jag rusade mot bilen med skidorna under armen. 

När jag för någon vecka sen köpte ny bil så plockade jag bort allt löst ur Audin, löst som i isskrapa, startkablar, p-bricka, snöborste och sånt där annat "väldigt bra att ha i bilen skräp". Jag har hittills klarat mig ypperligt utan allt, förutom isskrapan. Jag har använt mig av en gammal bok som jag råkar ha i min jobbväska (fy skäms) och ett telefonfodral som var svindyrt att inhandla men totalt värdelöst att använda (som också skräpar i min jobbväska). Varje morgon ställer jag mig frågan -när ska du få ut isskrapan? Och varje eftermiddag är jag lika förvånad när isskrapan fortfarande inte befinner sig i bilen. Eller förvånad kan man väl inte kalla det, ytterst medveten men väldigt irriterad är närmare sanningen. Jag borde skärpa mig.

Inbillat behov

Åh nej, det här kommer snart att bli en veckoblogg. Men jag vet på riktigt inte när jag haft fram datorn sist,  annat än i jobbsyfte då. I jobbet används den nog minsann dagligen, men i dag gick jag hem "via stan" och var hemma redan klockan 15.00. Super, vet inte när i världshistorien det sist skulle ha hänt, inte är det på det här året i alla fall. Mina planer var storslagna, jag skulle städa och tvätta och ha mig. Här sitter jag nu framför datorn, en maskin tvätt är tvättad och nästa ska snart laddas i, men trögt går det. Jag inbillar mig att det är bra för mig att sitta framför datorn med en kopp kaffe och göra ingenting. Jag inbillar mig att man behöver det ibland. Och inbillar man sig tillräckligt hårt så blir det en sanning.

På lördagen firar syjuntan sin fjärde glitter och glamour kväll, jag ser fram emot en glittrig kväll i glamouröst sällskap. En glamourös efterrätt föll på min lott, min privatkonsult när det kommer till efterrätter har lovat skicka recept i kväll, sådan lyx. Jag behöver bara verkställa.

vecka 3

Det blev en veckas paus här, det var inte meningen. Tydligen så har det varit ganska fullt upp i veckan. Vardagen körde igång på allvar den här veckan, med gympa, fortbildning och möten.

I går var det en bra dag. Klockan 11 sände Viktoria ut en förfrågan om Jennys present och någon eventuell shopping av den. Eftersom exakt det också stod på mitt dagsprogram så kom vi överens om att vara tillsammans. Vi handlade både det ena och det andra, båda två fick i alla fall handlat presenter åt Jenny. Shoppingen avslutades med kaffe och kanelbulle hos Viktoria. Det blev nästan en heldag i bästa sällskap.

I dag står Jennys kalas på programmet, och någon form av motion ska väl också prickas in.

Kanske en borde skaffa såna här brillor, eller så inte.

Som Viktoria sa: en riktig hållkäften bulle.

inte så mycket till god morgon

Alltså fy vilken natt, jag har inte sovit en blund. Inte ett ögonblick. Tack och lov så har jag kort dag i dag. Kort som i superkort, kort som i att jag slutar klockan 12.15.

Men för att det här inte ska bli ett alltför deprimerande inlägg så ska jag berätta för er om ett roligt what's app meddelande som jag fick här om dagen.

Personen Z som skickade skrev nåt i stil med "jag hittade en film i dag med dig och X när ni spelade fusk hos mommo".
Det var en felskickning, men det fattade inte jag. I stället började jag fundera på när jag och X hade spelat fusk hos någon mommo och hur Z hade kunnat filma det. Det fanns inte i min vildaste fantasi att det kunde röra sig om en felskickning. Till saken hör att jag träffat X några gånger, i icke privata sammanhang, Z känner jag lite mer privat, men vi har aldrig spelat kort tillsammans. Så tokigt det kan bli.

Det är bara hår, det växer ut...

...sa jag till mig själv och så skred jag till verket...

Jag är rätt så okomplicerad till min natur, det funderas inte alltför länge. Jag försöker att inte våndas över småsaker.
Bilden är inte den bästa, den knäpptes i all hast till en facebook utmaning. Som ett försök till ursäkt.

Det här med framförhållning

Jag är absolut ingen lady, ibland (som i morse) fick jag för mig att jag skulle vara en. Eller något åt det hållet i alla fall. Mitt nagellack för tillfället är en ljusgrå sorglig skapelse, det vill säga avskavd och inte alls speciellt snyggt lackat från begynnelsen heller. Nu tänkte jag lite lady-aktigt matcha min utstyrsel med rätta nyansen på lacken.

 Lat som jag kan vara när det gäller sånt här så tog jag inte bort det gamla lacket (underlack ska väl vara bra har en ju hört), men det gjorde inget, den vackra julröda färgen fastnade finfint. Nu till problemet, jag hade varken tid eller tålamod att lacka naglar, vilket resulterade i att jag påbörjade andra sysslor emedan lacken torkade. 

Ni som har lackat naglar förr vet hur det nu ser ut, det har knölat sig på fyra naglar, not so lady-aktigt sa jag för mig själv och tog  borttagningsflaskan i vacker (ehh...) hand och avlägsnade det knöliga, samt lackade om. Så nu sitter jag här och väntar snällt på att lacken ska torka, stressad och sur då jag egentligen borde befinna mig bakom ett skrivbord förberedandes ett stycke lektion i religion. Lady-look framför allt, sa hon som lackade naglarna i brådskan.

Sjukan

Jag har drabbats av den fruktansvärda "klippa-pannlugg-sjukan". Jag har lovat mig själv dyrt och heligt att aldrig någonsin klippa den själv igen, aldrig. Det har hänt sig förr nämligen att den här sjukan har drabbat mig, sisådär vartannat år kommer den, och jag är sällan ståndaktig nog att stå emot. Med påföljden att jag hatar mitt beslut så fort det är klippt. *
Man kunde kanske boka en frissatid också, men med tanke på att jag knappt får uträttat det allra nödvändigaste så står inte frissabesök högst på att-göra-listan. Tyvärr.

Jag har inte så mycket att komma med i afton, jag sprang i det bästa av fören. Det var glatt. Har ni inte läst det här så kan jag varmt rekommendera. Heja Märta!

I dag kommer fortsättningen på en dokumentär som jag såg första delen av på svtflow här om dagen, varning för gråtattacker, jag lipade mig igenom hela, tio år efter Tsunamin. Den andra delen börjar klockan 22, men jag är osäker på om det är någon bild, det var det inte förr i kväll när jag skulle se Mia på Grötö. Jag har helt missat det programmet, så nu ser jag det något efter alla andra. Mia är rolig, ibland nästan på gränsen till för dyster för min smak, men rolig.




* jag skulle ju tillägga att jag grävde ner mig så djupt i sjukträsket att jag youtubade många, många "how to cut your own bangs" klipp. Stön.

Ett minnesvärt dygn!

Viktoria kom hit vid fem tiden, vi gick på en långpromenad för att få lite frisk luft och motion. Sen ägnade vi kvällen åt mat och prat. Vi spådde det nya året med varsin Happy Joe-visdom, jag tycker att min säger allt om hur ett liv bör levas. Vi åt hamburgare och drack tjeckiskt öl. Min livslust återvände efter att vi påmint varandra om hur fantastiska vi är. 

Följande morgon när vi satt och summerade julledigheten kom vi fram till att ett besök till Seinäjoki kunde sätta den sista guldkanten på tillvaron och lovet. Vi behövde inte lång betänketid, 20 minuter från frukostbordet tills vi satt i bilen på väg. I Seinäjoki tog shoppingjävulen tag i oss och vi kom hem med en hel del nytt. Dagen avslutades med trettondagsaftonmiddag på Kronansvägen. 

Vackert vinterlandskap, middagsfolk och storfamiljens välsignelse till Jenny. Hon fick lov att servera efterrätten på pappersfat.

Lyckans ost!

Ibland tänker jag att jag måste nog vara en fantastisk människa. Jag måste ju vara en otroligt behaglig, lyckad och framgångsrik typ som har förmånen att få ha så fina människor i mitt liv.

Jag sände iväg en förfrågan om promenadsällskap här i förmiddags, gnällde över livsleda, depression och ångest, det är inte så farligt som det låter, men en blir ju lite lätt överdriven ibland. Svaret som kom var positivt, och det blev så mycket bättre. Det erbjöds promenadsällskap med middag och övernattning. Man kan inte annat än känna sig lyckligt lottad.

The GOLDEN YEAR

Gårdagens lunchbjudning blev en heldagsträff som innehöll middag, efterrätt, glögg och som  avslutades med kvällste. Fint med vänner. Riktigt fint med vänner som hämtar med sig blommor. Det är när det är spontant som det blir bäst. Vi åt faktiskt inte bara, vi passade på att prata av oss allt som tynger oss också. 

Nu ska jag njuta av de sista lediga dagarna. Känner en skum känsla, dels ser jag jättemycket fram emot vårterminen, med allt vad det innebär, samtidigt så finns januaristressen där. Tiden går fort, men vad gör man av den, det är mitt ständiga dilemma.

Mina känslor pendlar väldigt mycket mellan att vilja kasta mig in i allt och verkligen få ordning på allt som är i oordning, jag känner mig jättepeppad mellan varven. Till tankar på att bara skita i allt och bara flyta med, orka ta tag i skiten liksom. Faktiskt så känner jag mig mest peppad nu, de ljusa tankarna vinner över de svarta, för det mesta.

Kvällste i all sin spontanitet. Älska oplanerade tillställningar.

I somras blev jag ägare till den här boken. Den är skriven av fantastiska Hannah Widell och Amanda Schulman. Två kvinnor som kommit att bli viktiga inspiratörer och stundvis en verklighetsflykt för mig. De har funnits med mig i sin podcast både i ljusa och i mörka stunder. De känns ibland som mina vänner och ibland som äckligt perfekta lyckade avundsvärda fiender. Men mest som två människor som känns väldigt mycket som mig själv. Jag har många gånger kommit på mig att känna igen mig och mina systrar i deras systerskap, i deras tankar, upptåg, ångest och knasiga funderingar. Har ni inte lyssnat på Fredagspodden tidigare så tycker jag att ni ska göra det nu.

För att få inspiration till mitt GOLDEN YEAR så ska jag läsa några kapitel ur den nu.

Lördagsfrukosten

Alltså YES, jag har äntligen hittat ett smart sätt att överföra bilder från telefon till bloggen igen. Nu ska det här bli en bildblogg igen (firas med två meningslösa bilder).

Det slog mig just att jag måste sätta lite fart på, middagsgästen anländer om tre timmar. Behöver jag säga mer?

Sömnlöst

Det nya året började mycket bra med reashopping och lunch tillsammans med mamma och syrrorna. Jag var nog den sämsta shopparen av oss alla. Ett enda plagg fick jag hem. Jämfört med de andras fynd i form av skor, gardiner,  jackor och kuddar och jag vet inte allt vad.
Något som jag har blivit är i alla fall en dålig sovare. Det stör mig lite, jag älskar att sova och har inte riktigt förlikat mig vid tanken på att jag inte är en sovare. Det här innebär att jag går och lägger mig vanlig tid, och resulterar i flera timmars frustration när jag märker att jag inte kan sova.
I dag ska jag försöka komma mig iväg på årets första länk. Därav inspirationsbilden.

Gott nytt år!

Skål för ett superbra 2015!

Det blev en variant på en årskrönika till slut. Hemska saker vad den layouten vållade mig huvudbry. Första tanken var att lägga in en massa bilder och så lite text på det. Men nej, det gick inte. Sen försökte jag dela upp året i tre mindre inlägg, men inte heller det gick som jag ville. Till sist, när jag var fem före att ge upp så blev det en bildlös krönika med länkar att klicka på. Håll till godo.

Man ska ju ändå inte leva i det förgångna. Ärligt talat så var det mycket som inte var så hejsan år 2014. Det här nya året, 2015 har jag dock större förhoppningar på. I fjol den här dagen var allt bara svart, nyårsångesten hade aldrig varit så stor som då. Nu däremot så känns det helt okej att inleda det nya året. Det fick en bra start helt enkelt.

Året 2014 i text och länkar (klick-klick)

Att summera och blicka tillbaka är bland det roligaste som finns enligt mig. Klyschan säger ju att man ska leva i nuet, ja visst ska man det också, men det är alltid hälsosamt att blicka tillbaka. Dels för att minnas och vara tacksam, men också för att kanske inte göra samma misstag en gång till.

Jag tror att det här är det snabbaste ett år någonsin gått i hela mitt liv. Jag kan på riktigt inte förstå att det har gått ett helt år sen förra nyåret. Ett helt år. Mycket har hänt, men ändå är allt som förr. Jag kan inte ens säga om det har varit ett bra eller dåligt år. Det har varit ett "mellanår", ett år utan riktigt djupa dalar eller höga toppar.

 JANUARI

I januari kom det någon form av snö. Julen var svart, men januari vit.

 På Jennys födelsedag förde vi pappas farbror Axel till sista vilan. En isande kall januaridag. Den vackraste dagen på hela vintern väderleksmässigt. Jag är tacksam för att vi fått ha Axel som en del av vår familj, som en "extra faffa".
I slutet på januari gjordes ett tappert försök att rensa hjärta och hjärna.

Bilen krånglade och jag körde runt med en extra acku i bagaget. Det kändes tryggt att veta att var man än är så kan man starta bilen, själv är bästa dräng, är ett uttryck jag gillar att svänga mig med.

På jobbet fortsatte jag undervisa och utöver det så drog jag tillsammans med Marika, Emmi och Jenny föräldra-barngympa.

Januari brukar vanligtvis vara en skitmånad, år 2014 års upplaga av januari levde upp till sitt rykte. Jag kommer helt enkelt inte sams med januari, jag är inte överdrivet förtjust i nyår, det är något rysligt vemodigt med att byta år som gör att jag kommer i obalans. En avsky för avsked kanske man kan förklara det med.

Månadens betyg: en femma. Om man börjar lågt så kan det bara bli bättre.

 
FEBRUARI

Kollegan Kati bjöd in till Mary Kay party. Jag handlade huvudlöst mycket och lovade mig själv att bli en bättre människa, i alla fall skulle jag börja smörja mig morgon och kväll.

Syjunta med stars and stripes tema, en av mina bättre temafester vill jag påstå.

Fredagen före sportlovet hade vi OS-dag i skolan, det är mitt bästa (och enda) minne av Sortji OS, jag tror aldrig att jag följt ett mästerskap så dåligt som vinter-OS 2014.

Sportlovet 2014 var en lugn och behaglig ledighet. Inget extra, bara vila och tillbakablickar. Sannerligen en aning vemodigt också. Minnet av sportlovet 2013 fanns som ett lika delar ont som vackert spöke i bakhuvudet.

Jag funderade på mer eller mindre allvar att byta bil

Månadens betyg: en sjua.

 
MARS

Långa kalla mars sa alltid fammo. 

Månadens utmaning var 300 kilometer på 31 dagar. Jag inledde stort med långlänk till Vistan. 

Förutom det så hängde jag en del med Jenny. 
Vårsolen började visa sig, vägarna var slaskiga och jag promenerade med Hannah och Amanda i öronen. 

Jag fattade ett svårt men viktigt beslut, jag hyrde ut mitt gymkort åt Marie. Tiden räckte inte till för gymbesök och något sa mig att man kan inte betala 60 euro i månaden för ingenting. 
Jag minns faktiskt inte hur jag kände mig i mars, jag har ju inte delat så mycket känslor här på bloggen, men jag tror att jag överlag var rätt så glad, jag var på ett sätt mer bekymmersfri och lättare om hjärtat, det var lättare att leva igen. 

Tulpanerna gjorde sitt årliga inträde i mitt hem. Älska tulpanbuketter.

Vi festade till det med kollegorna och gick på Korsholms och Vasa svenska lärarföreningars gemensamma årliga festtillställning. En lyckad kväll som slutade med en uppfriskande cykeltur hem från Replot mitt i natten.

Tänk vad man glömmer fort, jag blev alldeles matt när jag bläddrade tillbaka i arkivet och konstaterade att jag jobbade väldigt mycket i mars. Få lediga kvällar och långa dagar. Dessutom cyklade jag väldigt ofta till och från jobbet också.  

Månadens betyg: en stark sjua.  

 
APRIL

Klippte mig kortare igen.
Efter en hel del förberedelser överraskade vi Monika med en 30 års fest en lördag i april. Vädret var det sämsta man kunde tänka sig, men vi hade en riktigt, riktigt bra dag.

Jag läste Vesta-Linnéa för eleverna och tog budskapet om att älska till mitt hjärta.
 

Den stora bodelningen ägde rum april. Två människors samlade bohag skulle uppdelas. För oss som skulle dela bohaget var det inte så känslomässigt, inte så många minnen i saker och vackra föremål. Det var istället en intressant förflyttning genom historien, det var kultur, och det var det finlandssvenska folkhemmet. Arabia och Iittala, Marimekko, Riihimäki och Nelimarkka. När det kommer till att dela bohag är vi numera lite av experter i vår familj. Vi vet hur vi ska ställa det för att allt ska förlöpa så smidigt som möjligt. Och när det till slut kommer till kritan så är det ändå jag och Jenny som står och botaniserar bland skatterna, de här andra är inte så mycket för gammal skit som vi är. Vi skrattade gott åt varandra och med varandra. Telefonlinjen gick varm mellan mig och Jenny, skulle man ändå inte ta den vasen, man kan inte ha för många lakan och tänk vad synd om den där bordsduken blir bortslängd. Man kan lugnt säga att vi har tavara för att kunna inreda en herrgård var vilken dag som helst. Men det är ju så himla roligt med gamla skatter. 

Det blev påsk, en högtid som firades ganska stillsamt här hemma, med middag hos mig på torsdagen, middag hos grannarna på fredagen och smörgåstårtstävling på lördagen. 

Stora delar av april ägnades åt att tvätta lakan, 90 graders vittvätt kräver sina timmar. Mitt sovrum såg tidvis ut som ett tvätteri. Det låg högar på högar med vita lakan som väntade på att bli manglade. Nu har jag vita sängkläder tills jag dör tror jag. 

300 kilometer i mars avslutades i april. Det blev för kort om tid i mars, jag hade ett liv också. Men lagom till påsk kunde jag stämpla ok på den utmaningen. Hur jag firade minns jag inte, kanske med att inte springa på en hel vecka. 

Månadens betyg: en sjua.


MAJ

Ibland var det riktigt spännande att komma hem och se vad man skulle mötas av.

I maj köpte jag min älskade gula kappa. Den är ett av mina bättre inköp. 

På jobbfronten gick månaden i stafettkarnevalens tecken. Det planerades, tränades och övades. Jag och två andra kollegor hade tagit oss an uppgiften att resa till Helsingfors med åk 3-6. Det var roliga tider, men också bråda tider. 
En av de fnissigare stunderna under månaden ägde rum en morgon då det var så bråttom att jag tappade strumpbyxorna på  Vallgrundvägen, Susann och jag for fnittrande iväg på strumpbyxjakt och såg rubrikerna framför oss om lärarinnan som miste sina byxor...
Resan till Hesa i slutet av månaden var både rolig och lyckad, eleverna trivdes och vi vuxna lika så. 
Som vanligt så är maj en stressig tid för lärare. Vi skrev vitsord till långt in på natten och bodde stundom på skolan. Som sig bör i maj.  

Månadens betyg: en sexa
 
 
JUNI

Det blev juni och det blev sommarlov.

Det var ganska varmt till en början vill jag minnas. Jag hängde nog mycket med Jenny. 
Midsommaren firade jag och Jenny tillsammans med ett större gäng på Villa Högören. 
Simskolan i Vistan var kall men rolig.  

Månadens betyg: en sexa. 


JULI

Sommarmånaden när värmen kom, stannade och var alldeles underbar. 
Två av månadens höjdpunkter var kvinnoresorna till Högören. 
Kvinnoresa 1
Kvinnoresa 2 
Många helger och dagar tillbringades på Högören. 
En av resorna, den med två favoriter med som sällskap kommer för alltid att vara ett superfint minne

Två veckors simskola hölls i Replot. 
Månadens betyg: en nia. 


AUGUSTI

Värmen fortsatte och fortsatte. 
Jag förberedde mig för att bli klasslärare för åk 3-4 och i mitten av månaden drog jobbet igång igen. Med blandade känslor nog, men mest positiva sådana.  
Månadens betyg: en stark åtta.  


SEPTEMBER

Jobbet var i full gång. 
Jag och Jenny ställde till med en reunion, vi var båda hårt arbetande lärare som hade för lite tid över för varandra. En lördagsförmiddag bestämde jag mig för att nu fick det vara slut med dumheter. Vi måste träffas omedelbart. Och det gjorde vi. 

Jag tapetserade om i vardagsrummet och prydde bordet med rönnbär. Hösten är min bästa årstid, näst efter sommaren. Vilket jag även konstaterade här.
Jag fyllde 31 och Andreas 26, ett av de bättre kalasen vill jag påstå. 

Månadens betyg: en åtta

 
OKTOBER

Välförtjänt och efterlängtat höstlov, "firades" med att försöka hålla värmen både i huset och i mig själv. 13 grader i sovrummet är inte trevligt.
Bjöd in till syjuntan med extra allt. 

Månadens betyg: en sjua.

 
NOVEMBER

Kommunen ställde till med julfest och vi gick dit. Förberedelser i form av klänningsshopping med Susann, en megarolig förfest hos Viktoria följdes av en supertrevlig kväll både i Botniahallen och på stan. 
På jobbet förberedde vi oss inför programafton.
Jag sprang för lite, men tiden räckte inte till. I slutet av månaden fick vi en sorglig påminnelse om hur skört livet är och hur viktigt det är att njuta av vad man har och att berätta för sina nära och kära hur viktiga de är. 
Viktoria var här på mitt i veckan fest 

Firade farsdag som vilken finlandssvensk som helst.

Månadens betyg: en åtta.

 
DECEMBER

December kom för fort, jag var inte klar för advent ännu. Jag avskyr att hösten går så fort, älskade årstid. 
Vi firade programafton på jobbet. 
Jag försökte mig på en springutmaning, men ryggen ville inte vara med, så då struntade jag i det. Det är viktigare för mig att kunna springa än att nå utmärkta resultat. 
På lucia sprang jag inte till jobbet med luciakronan på huvudet, lucia inföll på en lördag som ni kanske minns. 
Jag och Viktoria for iväg på en roadtrip och annars så jobbade jag väldigt mycket. Det känns som att det inte är så mycket att berätta om hösten, det hände ju ingenting värt att nämna. 
December har nog annars varit en bra månad. Jag har mått bättre än på länge, många saker har fallit på plats och jag vet hur jag ska ta tag i nästa år. Nästa år ska banne mig bli ett år utöver det vanliga.

Månadens betyg: en svag nia.