Ett år...

Det var ju den här dagen för exakt ett år sen som jag på riktigt trodde att livet skulle ta slut. Eller egentligen förstod jag väl inte allvaret då, det var först nästan ett halvt år senare som jag insåg vad som hade hänt, hur det skulle bli och att det definitivt var över. Jag är en tävlingsmänniska som trodde att jag skulle fixa det. Man kan säkert tycka att jag var både blind och dum, det inser jag ju nu i efterhand att jag var. Då förstod jag det inte. Jag kunde inte tänka klart och framför allt inte avgöra vad som var bäst för mitt eget bästa.

Samtidigt som det här året har gjort mig svagare och mer osäker, både på mig själv och på andra, så har det också gett mig en förmåga att se att allt ordnar sig, hur sömnlös och bedrövlig natten än har varit så kommer det alltid en morgon som är lite ljusare.

Den insikt som kanske gett mig mest är nog den att man aldrig ska ta någon eller något för givet. Det man tror att ska vara för evigt kan ta slut när man minst anar det. Därför gäller det att visa sin uppskattning, för saknaden när det är förlorat är ett tillstånd som kan få allvarliga konsekvenser.

Jag tror och hoppas att jag har blivit en mer ödmjuk person som lever i nuet och njuter av stunden som den är. Visst glömmer jag det mellan varven också, men jag försöker att inte irritera mig på småsaker och världsliga problem.

Tusen TACK Jenny för all hjälp! Att jag inte nött sönder dina trumhinnor är en gåta. Du har tålmodigt lyssnat, ältat och spekulerat tillsammans med mig. Jag vet på riktigt inte hur jag skulle ha orkat det här året utan dig.

Tack alla andra också för alla kramar, pratstunder och tröstande ord!