När jag körde bil nu i kväll slog det mig hur fort ett år har gått. Det känns ju som i förrgår som vi satt hemma i soffan och de fruktansvärda orden yttrades. Jag skakade, hyperventilerade och grät antagligen något fruktansvärt mycket. Egentligen har jag inte så starka minnen av själva kvällen. Allt är bara en dimma. Men fy vad jag fick sjukt i magen nu när jag tänker på hur det kändes. Jag minns att jag efter några dagar lovade mig själv att om jag tar mig ur det här så ska jag aldrig, på riktigt aldrig utsätta mig för något som har med kärlek att göra.
Visst glömmer man, men visst tar det lång tid.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar