Positiva klubben

Rehtorin vieraat

Kaos 1

Den här dagen har varit tung, den är tung och den är inte slut än. Orka.

Kaos 2

Jag började dagen klockan 5 i morse. Skrev flitigt till halv 7, då gick jag på spinning. När jag kom hem fortsatte jag skriva till ca 9.30. Då for jag till Tritonia för att lämna in de böcker jag tvingats ta på nattlån. Det ösregnade och jag kände mig tvungen att titulera mig "Rehtorin vieraat", alltså parkera så nära dörren som det bara gick. På Tritonia hittade jag en bok, tyvärr bara som nattlån så det gäller att skriva flitigt i kväll/natt också. Sen for jag till Vallgrund, där det var tänkt att vi skulle städa åt Axel. Det gick inte riktigt som vi planerat, men han kom hem sen vid halv 12 så då ryckte vi i och städade ett stycke hus. Jag säger då det, jag skulle inte vilja vara städerska hemma hos folk. Det kändes faktiskt en smula obekvämt att städa hos någon man inte känner så bra. Men jag tror att vår kund var nöjd, och det är väl det som räknas. Vi hastade iväg till Replot för att dumpa Jenny som skulle jobba på eftis. Jag fortsatte mot stan. Jag hade bestämt mig för att baka lussebullar, allt för att försöka hitta en julstämning som inte finns. Jag vet inte vad som har hänt med mig, det känns som att jag inte ens tycker om julen mer. Det började redan i fjol, då vet jag att jag tänkte att nästa jul mår jag säkert bättre och kan njuta av den, för egentligen så gillar jag ju jul. Men det känns fortfarande lika hopplöst, kanske ännu värre i år faktiskt. Nå väl, jag ställde till med baket, samtidigt som jag värmde mjölken så kom jag på att det är ju i dag man ska skicka iväg det röda kuvertet med julkorten. Jag hade nästan bestämt mig för att inte skicka några i år. Men så kom jag på bättre (?) tankar. Men, tänkte jag, det får bli färdiga julkort i år, det var jag helt med på tills jag kom ihåg att jag köpte ju julkortspyssel för länge sen. Jaha tänkte jag, det är väl bara att sätta igång och pyssla julkort då. Såg framför mig ett romantiskt lantkök där lussekattsbak och julkortstillverkning är den ultimata kombinationen, det var inte fallet i mitt hem. Herregud vilket kaos det blev, jag sprang mellan diskbänken och köksbordet och kylskåpet och pysselskåpet. Resultatet blev 2 av 4 plåtar brända lussekatter (dock ätbara) och ångest över julkorten som såg ut som om de var tillverkade av ett femårigt dagisbarn. Romantiskt var inte ordet. Som grädde på moset så missade jag postgången med en halvtimme, jag hade för mig att tömningen skedde klockan 16.30 vid "min låda", men det var visst 16.00. Men julkorten är skickade och lussekatterna i frysen.

Jag är trött och klockan är bara 19.30. Snart ska jag gå på spinning och sen ska jag skriva tills jag somnar framför datorn. I morgon är det fredag och jag har ångest för julklapparna som ännu är oköpta. Nästa vecka ska jag bo framför datorn och på fredagen ska jag köpa de där som ger mig ångest. Det blev ett sånt år i år.

Jag är i en ständig kamp med mig själv om jag ska skicka iväg ett sms eller inte. Hjärnan säger inte och jag försöker med allt våld lita på den. Varför måste det vara så förbaskat svårt. Jag hatar ovisshet, det hade jag tillräckligt av i 1½ år. Jag kan ta ett nej, det är det absolut bästa, att gå omkring och vänta är värre än allt annat. Jag ska försöka tänka på annat, men det är inte så lätt.

Jag får inte flyttat bilderna, därför ser det konstigt ut...