Jag vaknade onödigt tidigt i morse. Jag skulle ha ställt klockan på 6, men det blev 5. När jag vaknade var jag nog lite trött, för jag tänkte att jag inte vill stiga upp samma tid som prickarna, vilka prickar kan man ju fråga sig. Jag är ganska så säker på att dessa prickar bara fanns i min fantasi.
Nå men, jag sov en timme till och vaknade klockan 6 igen. Lagom tid för att stiga upp.
Kokade kaffe och bredde en knäckebrödssmörgås, hann varken dricka eller äta när det kom till kritan.
I dag prioriterade jag att välja kläder med omsorg. Eller jag valde inte, men det var en sån dag när inget i klädgarderoben passade. Det slutade med jeans, en svart tröja och silversmycken, i all enkelhet.
Bilisterna på Vallgrundvägen tog det ytterst försiktigt i morse. Det var nästan krypkörning till Replot. Nå men, kanske man borde vara lite mer rädd om lacken ändå.
På jobbet hade jag och Susann morgonpalaver. Det är nya tidens melodi, effektivt och nyttigt. Vi fick saker och ting uträttade samtidigt som vi fick en bra start på dagen. Värdefullt.
Resten av dagen gick i ett nafs, som dagarna gör för det mesta. Man går in till första lektionen och i nästa sekund avslutar man sista. Där emellan hinner man springa upp och ner i trapporna x-antal gånger, undervisa, uppmana, fostra och förmana. Allt i en salig röra, precis som det ska vara i en skola. Makaronilåda till lunch och en halv kaffekopp här och där. Det är en lärares vardag.
Efter jobbet for jag hem för att mötas av ett hem förvandlat till tvättstuga. Det är rena sängkläder överallt här. Det stressade mig lite, ända tills i kväll när jag kom på att jag tar itu med alla rena lakan i morgon. Det får vara stökigt nu.
På eftermiddagen sprang jag 10 kilometer och sen fick jag hasta iväg för att fara på Musikskolans vårkonsert i Replot. Fina uppträdanden, lotteri och kaffeservering, helt enligt tradition.
Efter konserten for jag via mamma och pappa på hemvägen, nu är jag hemma och ska njuta av att det är helg. I morgon ska jag mangla lakan.
Bara som en parentes...
I eftermiddags kom en känsla av saknad och ledsamhet över mig, från ingenstans men ändå så självklar. Det är ett tag sen det kändes, men det gör inte mindre ont för det. Slut på parentesen...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar