Före och efter

Tiden räcker inte till. Nu har vi Stafettkarnevalen bakom oss och kan ta sikte på nästa mål. Skolavslutningen.
Före den kan firas är det en hel del att ställa med. Bland annat så ska det skrivas betyg. I kväll när jag kom hem kunde jag konstatera att det blev en 17 timmars arbetsdag i dag. En tanke slog mig, hur länge skulle man orka så? Och hur skulle ens hem se ut? Hemma hos mig är det i alla fall vansinnigt stökigt just nu. Min plan är att städa i morgon bitti, jag står inte ut med att komma hem till det här kaoset en dag till.
I dag var vi i alla fall hemskt aktiva mellan klockan 17 och 00, min parhäst och jag. Vi skrev vitsord, utredningar, utvärderingar samt färdigställde Krishandboken. Som tur var hade vi både sött och salt till vårt förfogande.

I Helsingfors hade vi det bra. Det var en lyckad resa på alla sätt och vis.

Jag har inte så mycket att komma med, hjärnan snurrar för fullt, men det kommer inget vettigt ur den. Kanske en annan dag. 

En heldag

Efter ett gäng sömnlösa nätter gick det äntligen bra att somna i går. Jag sov så bra så när klockan ringde 05.30 hade jag ingen aning om vad det var för dag. Jag brukar alltid börja mina första vakna sekunder med att tänka på dagen som börjat. I morse hade jag inte en aning, och inte nog med det. Jag visste inte vilken tid på året det var, var det sommarlov, höst, lördag eller påsk? Jag hann nästan få lite panik innan det kom till mig att det är torsdag och inte sommarlov.

Jag cyklade till jobbet och kom fram 6.55 vilket betydde att jag hade gott om tid på mig att duscha och ställa mig till dejten med Susann klockan 7.15. Jag hade nog lagt märke till att min ryggsäck öppnats under färden, men inte tänkt på att något kunde ha ramlat ur. Inte före jag skulle ta på min strumpbyxorna, då förstod jag att både fleecetröjan (och vem behövde en sån i dag?) och strumpbyxorna var borta. Så, när Susann kom mötte jag henne med ett stort leende, och frågade snällt om hon vill komma med på skattjakt längs Vallgrundvägen. Vi körde fnittrande iväg och fann både ett stycke strumpbyxor och en fleecetröja. Tur var väl det, det kunde ju ge upphov till ganska dråpliga rykten om det kom ut på byn att lärarinnans strumpbyxor upphittats längs Vallgrundvägen...
Jag har ju inte förstånd att vara tyst heller, så jag berättade för Susann om både morgonens funderingar och om den gången när jag bodde i Sverige och vaknade och inte visste vem jag var. Jag var tvungen att väcka Daniel och fråga den lätt pinsamma frågan "alltså vem e ja?"
Det är inte mycket som gått rätt i min tankeverksamhet i dag. Skyller på värmen och ett något stressat sinnelag.
Jag kom hem från jobbet för en liten stund sen, Wau- avslutning med simning och strandlek och så lite hemundervisning på det så var den här torsdagen klar.

Nu ska jag packa, städa och springa.

I morgon reser jag bort.

Ni kanske minns det här

Nu vill jag inte ha en sådan jacka längre, för nu har jag en. Som hittat, 30% rabatt och expediten tyckte på sin knaggliga svenska att det var "lotteri". Det vet jag dock inte om jag är beredd att hålla med om, jag betalade ju nog ändå en ansenlig summa guldmynt för skapelsen, men säg den som lider av utebliven shoppinglycka, inte jag åtminstone.





Så, om detta blir varmaste våren och sommaren mänskligheten har skådat så beror det helt enkelt på att jag har en ny jacka, som jag kunde bosätta mig i.

Ibland

Ibland behöver man ta en paus. Visst har det kliat i mina skrivfingrar, men nu behövde jag den här pausen mer än jag behövde skriva. Det gör man ibland. 

Jag blir nog inte så långrandig i dag heller. Det blev en kort natt förra natten. Jag vet inte vad det var med mig, men ännu klockan  2.30 låg jag och stirrade i taket. 

Jag har varit på långlänk kväll. Jag har haft sjukt i ryggen i flera dagar nu och speciellt i går var det riktigt uselt. Jag må klassas som tokig, men jag behövde springa. 

När hjärnan har fuckat upp och behöver rensas ur så finns det bara ett sätt för mig, det är att springa. Jag vet att mitt ryggont inte brukar påverkas av att jag springer, och mycket riktigt, det kändes inte av det minsta. Jag sprang 4 kilometer av min långlänk i skogen och det var riktigt skönt. Hurra för skogsvägar. Så, nu är jag en balanserad individ men mindre ryggont på köpet. Mycket bra. 

Resten av veckan kommer att fortsätta som den börjat. Full fart alltså. Det är mycket som ska göras och tiden är knapp. Man får verkligen planera sin tid nog nu. Jag är som vanligt så rädd för att glömma något viktigt. 

Snart är det sommarlov.

Ett livstecken

 Det går inte så bra nu. Jag är trött.
  



Det här är en av mina livsvisdomar, att tänka så här har hjälpt mig många gånger. För tillfället känns det som att jag verkligen måste kämpa för att se någon rättvisa i allt som sker. Jag är fullt medveten om att jag egentligen har det väldigt bra, jag påstår inte på något sätt att det skulle vara synd om mig. Men nu tycker jag faktiskt att livet kunde betala tillbaka lite av min insats.

Jag brukar var trög att tanka, men i måndags var det nog lite väl spännande, då hade jag ännu över fem kilometer kvar till "handlin" när mätaren stod på 0. Sån är jag.


På tal om att vara sån, så slog det mig här om dagen att förr var jag en sån lärare som hade mina pinaler i en korg. Nu har jag börjat använda en gammal Haglöfs ryggsäck, jag som aldrig har använt ryggsäck i hela mitt liv, ja förutom när jag gick i de lägre klasserna i lågstadiet.
Jag har en teori om att det är en släng av åldersnoja, nu när jag är tant på riktigt så "kan" jag inte använda korg, förr var det helt okej, för då var jag ju en ungdom som betedde mig som en tant. Nä, jag vet inte. Men i dag kommer jag att ta korgen i alla fall.