Jag tog igår ett första pyttelitet steg mot mina 300 kilometer. Det gick bra att springa i kortbyxor, för värmens skull alltså, men herregud vilken chock jag fick när jag efter 200 meter sänker blicken och får syn på BENEN I SOLLJUS, suck alltså. De var kritvita, bländande vita. Jag tror att tavelkritorna på jobbet skulle klassas som riktigt bruna i jämförelse. Uff, sa jag till mig själv och lovade också att hädanefter så är det enbart kortbyxor som gäller när det ska springas.
Ni vet inte hur hemskt det var, behöver nog upplevas.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar