Jag känner mig faktiskt som ett knytt i dag. Lite ensam och lite ledsen. Det här har inte alls varit någon bra dag. Jag har inte gjort någonting, för jag har inte orkat. Jag har inte ens sprungit som jag planerat. Det stör mig så klart massor, men jag har inte ens orkat det. Jag har försökt strukturera mina tankar och göra upp en plan åt mig, som jag brukar göra när det känns som värst, men i dag har inte ens det hjälpt. Jag är så himla rädd för att bli en hatisk och bitter människa, jag vet inte varifrån den rädslan har kommit helt plötsligt, men den skrämmer mig.
Jag tror och hoppas att morgondagen blir en bättre dag och att jag kommer mig iväg tidigt från jobbet så att jag hinner på långlänk på eftermiddagen. Det är nog precis det jag skulle behöva.
Dessutom behöver jag få prata med någon. Jag har inte träffat en levande själ i dag, hoppas ingen död heller för den delen.
Nu kan ledsamheterna stoppa upp sig någonstans, medan de gör det så ska jag sova. Det är i alla fall en fröjd att lägga sig i min säng varje kväll.
För att det nu inte ska bli ett alltför depressivt inlägg det här så kan jag berätta om min tossighet. Förra veckan tyckte jag själv att jag satt ihop världens bästa mnk uppgift åt eleverna. Jag hade sökt bilder på en massa olika lövträd, gjort observationsschema med tillhörande frågor och haft mig. Vi skulle gå ut i Replot-naturen och se på lövträden hade jag tänkt. Känna igen, lära oss och utforska. När jag körde till jobbet på morgonen så var det nog en klockan som klämtade lite i bakgrunden, det var liksom något som inte stämde. Men jag kom inte på det före jag svängde in på parkeringen. Jag riktigt sa högt till mig själv "men tokstolle, det finns ju inga löv ännu". Som tur var så hade jag håltimme första timmen och hade en bra stund på mig att göra om och göra rätt. Suckade nog lite åt min dumhet faktiskt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar