och om ni undrar...

...så passar Reissumies och rosé hemskt bra ihop. Kärlek.

En torsdag

Den här torsdagen går på inget sätt till historien. Det här har varit min tröttaste dag på hela sportlovet. Jag har sovit i princip hela dagen, med två undantag; handla och promenera. Ännu är tröttheten kvar långt in i själen. Hoppas att dagarna som är kvar räcker till för att bota denna förtvivlade trötthet.

Vädret den här torsdagen påminner mycket om en sportlovstorsdag för två år sen. Hela den dagen gör mig så pirrigt glad när jag tänker tillbaka på den. Det är en av de lyckligaste dagarna som jag så där på rak arm kan nämna. Visst har jag haft många lyckliga dagar i mitt liv, men känslan den dagen skulle jag gärna vilja uppleva igen. Programmet var väl inget extra på det viset, lunch med vänner på förmiddagen och Folkhälsans "sportlovsjippo" vid skolan på kvällen, med det fanns en alldeles speciell förväntan i luften, en varm sådan. Andra likheter med den torsdagen är att fredagen efter for vi på kvinnoresa till Ikea. I morgon är jag också på väg till Ikea, men utan den där pirriga förväntan som jag kände då. Tänk att det gått två år redan, helt ofattbart. Känslan jag har nu är inte alls den samma, men hur det än blir så tror jag att allt kommer att lösa sig på bästa sätt. Det måste det göra.

Älska doften av klor

Det har varit en riktig "må bra dag" i dag. Ändå sitter jag här och mår sämre än på länge. Det är faktiskt den fysiska hälsan som krånglar den här gången. Jag tänkte i min enfald att vattengympa och simning måste ju var det bästa min fot och handled skådat på länge. Ack så fel man kan ha. Det gick absolut inte att simma som folk, jag fick ha vänster ben helt stilla och bara sparka med högra. Det tog så förbenat sjukt att sträcka på vristen och samtidigt sparka. Fröken simlärare hörde sig själv gapa "sträck på vristen", men det gick bara inte.
Handleden, som fick sig en törn i fallet den också, men som aldrig varit blå eller svullen utan bara gjort förbenat ont den också, började värka typ i samma sekund som jag kom upp ur bassängen.
Så nu sitter jag här med en handledsvärk som inte är att leka med och en fotvärk som är något lindrigare, men inte angenäm.
Men vet ni, det var SÅ värt det. Mina händer doftar klor och jag kunde eventuellt tänka mig att typ börja suga på tummen eller något bara för att få känna den, och då ska vi inte tala om håret, mmm. Fanns det knark med klordoft så kunde jag tänka mig att börja nyttja det.

Annars så fattar jag inte varför jag inte simmar oftare, det är ju typ något av det härligaste man kan företa sig. Ni hör, hög på endorfiner och kanske en smula påverkad av de starka värktabletterna jag just slängde in. Jag tycker själv att jag har hög smärttröskel och framför allt så ska det mycket till före jag uppsöker en läkare, det är bara en princip jag har. Men jag är inte präktig när det kommer till värkmedicin, det finns en del (en stor del) som säger neeej, jag taaar aaaldrig värkmedicin, baara i yttersta nödfall. Ge mig ett piller säger jag, men ta mig för katten inte till någon läkare. Alla krämpor som går att bota med självmedicinering och tid är överkomliga krämpor.

Jo men det har varit en bra dag. Vi åt kyckling i ugn, sallad och bröd före vi for till simhallen. Ja och så gick vi ju på en liten promenad också, mellan kaffet och maten.
En bra dag i gott sällskap med många skratt och en del allvarsamma funderingar, det får summera den här dagen. Slutbetyg; högt.
Tema: Nike och Folkhälsan
Sponsrad? Nej, men ja tack!

Sportlovsfrukost nummer 2

Sportlovsfrukost nummer 1 och inlägg 2000

 

 Det är första sportlovsdagen i dag, helgen räknas inte. 7 (okej då, den här dagen börjar vara liden, men ändå) långa lediga dagar att tillbringa precis som jag vill. Den här dagen har ägnats åt att vila foten (typ). Förbannade fot. 

Jo, jag har stekt plättar också. Och funderar på att gå på promenad. Jag skulle så hemskt gärna vilja springa, men foten håller inte, och det suger ska jag säga er.


Det här inlägget är inlägg nummer 2000. Det firar vi med tillbakablick.

23.2.2014

23.2.2013

23.2.2012

23.2.2011

23.2.2010

Och där tog turen slut, 2009 skrev jag tydligen inget den 23.2

Sköna söndag

 

• promenerade 10 kilometer med Viktoria
• övervakade Folkhälsans "öppen gympasal" 
• kände att det kanske är på rätt väg med foten, första dagen på 10 dagar som den inte var så hemskt svullen 

Det behövs inte alltid så mycket för att man ska tycka att dagen är bra. Jag har inte så höga krav, ibland räcker det alldeles tillräckligt att ta sig genom dagen. Sportlov är inte de bästa av lov, så är det bara.

Dagens insikt

Vet ni vad? Jag är bra på det mesta. Jag kan mycket, vet mycket och är inte rädd för att hugga i och testa på. Det här gäller det mesta i livet faktiskt. 

Men, nu har jag kommit på en sak som jag är så fruktansvärt dålig på. Man kan säga att jag suger på det, och det är att göra pasta och köttfärssås. Det blir liksom inte gott. Hur kom jag till den här insikten just i dag? Jo för jag försökte mig på att tillreda den här rätten i dag, jag gör det inte så ofta, men ibland får jag för mig att göra det. Och varje gång slutar det med att det mesta slängs bort.

Jag har inte reflekterat så mycket över det, mest tänkt att jag haft lite otur, oflyt, inte de rätta ingredienserna hemma och dylika bortförklaringar. 

Nu har jag tagit funderingen ett steg längre, jag kanske inte ens tycker om pasta och köttfärssås. Kan det vara så enkelt. Jag vill ju tro det. Då är det inte mina kunskaper det är fel på. 

Ledigt

En veckas semester är att vänta, eller semester och semester, sportlov heter det i de termer jag svänger mig med. Jag har aldrig haft en semester. För oss heter det lov. Skillnaden är väl inte så stor, men jag tycker personligen att semester låter mera avkopplande. Det är det som vuxna har, då vilar man upp sig och laddar batterierna. På ett lov så ska det var tjo och tjim och aktiviteter i överflöd, man ska åka slalom, besöka Tropiclandia, äta på Rax och sova över hos kompisar. 

Det är töntigt och rent av idiotiskt att ens försöka gnälla över våra ledigheter. Ändå kan jag och jag vet att jag har många med mig, sakna semesterdagar att ta ut och förvalta som jag vill. Inte som läsårsschemat ser ut. Men det är en droppe i havet. Jag är inte den som gnäller i onödan och jag kan bli riktigt provocerad av folk som "jalmar" över småsaker.  Men, allt är subjektivt. Småsaker för mig är hela världen för dig, och vice versa. 

Jag har inte planerat något för denna ledighet, som vanligt. Det är sällan jag har planer, det är skönt, men också en smula sorgligt. Det är en störning jag har att inte våga göra upp planer, eller störning är väl att ta i, men gammal skada kanske vi kan kalla det.

Edit. Jag har visst haft semester. Ett år jobbade jag på dagis. Då hade jag SEMESTERDAGAR att ta ut. Vuxet.

En titt i arkivet...

Jag bläddrade tillbaka till februari 2013, minns det som i går, men ändå känns det så avlägset.
Som i ett annat liv. Hur som helst så hittade jag ett "timme för timme" inlägg. Det inspirerade mig till ett nytt. Var så goda. Här kommer min onsdag (som började på tisdagen).

Tisdag kl 23.45. Vaknar och tror att jag försovit mig. Inser att det inte ens bytt dag ännu. Stön.

01.20 Fortfarande vaken... 1,2,3,4,5,23,45,67 får...

04.30 Har nog somnat i något skede, för nu vaknar jag igen. För gott den här natten.

05.00 Läser bloggar, ser "Familjer på äventyr", funderar på livet och grips av panik, kan omöjligt somna om.

06.15 Går upp.

6.30  Sätter på kaffe och duschar medan det bryggs, man måste ju liksom vara effektiv. Gläder mig åt att jag kom ihåg att köpa schampo och balsam i går, har nämligen tvättat utan i en vecka och tycker mig märka att det bara gått utför under veckan.

6.50 Frukosten bestående av kvarg, kaffe och knäckebröd serveras och äts av samma person. En mandarin och två bitar choklad till efterrätt. Balanserad kost är nyckelordet.

7.10 Läser var internetet har att erbjuda, samt förbereder rellalektionen till i morgon(!), framförhållning väser jag till mig själv.

7.25 Packar det sista, det är gympadag i dag igen så det ska vara både ombyte och utekläder samt skidskor och grejer.

7.45 Skrapar halva framrutan, latheten tog överhand, och kör sen av gården. Svär tyst över att jag kommit mig iväg så sent.

8.00 Anländer till jobbet, förbereder två lektioner gymnastik, skidåkning står på programmet.

8.10 Träffar kollegor och kollar läget i lärarrummet.

8.30 Traskar iväg mot sportplan.

8.50-9.30 Skidåkning

9.35 Vi promenerar tillbaks till skolan

9.55 Byter om, dricker kaffe, ögnar genom Vasabladet, filosoferar med kollegor, konstaterar att någon inte har städat mitt skrivbord den här natten heller, någon som i skolspöket.

10.15 Finskalektion och repetition inför prov, präntar in det sista som behöver präntas in.

11.05 Mat. Överkokt pastagryta. Fick tillfälle att äta med en kollega framför mig, händer aldrig.

11.20 På plats i lärarrummet igen, dricker kaffe, ägnar tiden åt specialpedagogiska funderingar, känner ibland ett sug efter att rätta test eller analysera läskedjor.

11.30 Mattelektion, klockan och dygnet. Digitaltid och levnadsvanor präglar lektionen. Avslutar med ett kapitel Bröderna Lejonhjärta.

12.15 Blonditukka 1 och blonditukka 2 löser problem, slutresultatet blev bra -både ljud OCH bild.

12.30 Finskalektion äldre årskurs, traditionellt efter prov program - film

13.15 Rast igen, dricker kallt kaffe, svarar i telefon, antecknar, kollar mailen, kollar instagram, kollar facebook.

13.30 Engelska.

14.15 Dagens sista rastklocka ringer. Dagen är till ända.

14.20 Byter några ord med S, lägger upp strategier och löser problem.

14.45 Kommer hem, börjar med maten. Ursprungsplanen var ärtsoppa, sen blev det lasagne och till sist slutade det med kållåda. Fastlagsbulle till efterrätt.

15.30 Knackar det på dörren. Min gäst för dagen anländer. Vi sätter oss till bords och äter kållåda. Nam, en av mina favoriträtter.Fördriver tiden med att prata. Det är vi så bra på.

17.40 Med kaffe och fastlagsbulle i magen känner vi oss redo för att fara iväg till Replot och gå på promenad.

18.00-18.45 Promenerar i Replot

19.00-20.00 Svettas och har oss på Emmis intervallgympa, mycket bra pass. Dock så är min fot inte riktigt med på noterna, inte min handled heller för den delen. Så nu ligger jag i plågor, men det var det värt.

20.30 Kommer hem, byter några ord med Viktoria före hon far hem.

21.00 Dusch och kvällsbestyr

21.30 Lägger mig i sängen för att blogga

21.45 Avslutar detta inlägg och hoppas att sömnen infinner sig fort.

23.45

Siffrorna i rubriken är tidpunkten för morgonens(?) väckning, eller väckning och väckning, men uppvaknande. På riktigt, jag vaknade 23.45 och trodde att det var morgon, jag kände mig pigg. 

Det har varit lite si som så med sömnen en längre tid nu, natten till igår vaknade jag 02.30 och kunde omöjligt somna om, 6.30 föll jag dock in i en djup sömn och skulle för mitt liv inte ha orkat stiga upp en halvtimme senare. Men då det inte är möjligt att göra ett val så är det inte.

De dåliga nätterna leder till tidiga kvällar. I går var Jenny in en stund på kvällen, vi avslutade vårt prat i sovrummet, jag i sängen och hon raklång på golvet. När hon skulle fara och jag skulle följa henne till dörren, släcka lamporna och borsta tänderna visste jag inte hur jag ens skulle orka stiga upp från sängen. Den trötthet jag kände var förlamande, jag kände mig förlamad. Utan överdrift. Så att vakna knappt två timmar senare och vara pigg är nog en gåta för mig hur det är möjligt. 

Låt oss hoppas att det är så här.

För övrigt så är det ganska stora och viktiga tankar som sysselsätter min hjärna för tillfället. Kan nog direktkopplas till sömnsvårigheterna. 

 

Firar vändagen i sängen

God morgon?!

Jag har sovit en usel natt. Bara blundat känns det som. Dock tog jag det ganska bra måste jag säga, ibland (oftast) drabbas jag av stor panik när det är natt och jag inte kan sova. De mörkaste tankarna kommer seglande (snarare sveper in som en stormvind) och allt känns väldigt hopplöst. I natt somnade jag lätt när jag vaknat, men antalet gånger jag vaknade kan inte räknas på en hand.

I går träffades vi med syjuntan här hemma hos mig. En glad tillställning med många skratt och trevlig samvaro. Ett mycket välkommet avbrott i vardagen. 

 Jag skulle vilja berätta något roligt, men jag kommer inte på något. Antingen så har jag dåligt minne, eller så har det bara varit ovanligt händelselöst på sistone. Bara för det så kommer jag säkert att halka i dag, men då har jag ju något att berätta i kväll. To be continued, så att säga.





Och med det sagt så ska jag gå och ägna mig en smula åt education.

Dagen då jag fick vara mig själv!

En god vän ringde i går kväll, när vi avslutade samtalet 45 minuter senare var jag varm om hjärtat. Kollegor och jobb i all ära, men det är mycket längesen jag pratat annat än jobb i telefon. Jag blev så förvånad när jag såg hans namn på displayen, det tog en sekund extra att förstå, då man är van att det ska stå namnet på någon förälder eller kollega. Det var riktigt skönt att få känna sig normal, jag hade nästan glömt hur det känns när det ringer folk till mig för att de är intresserade av mig, som person, att prata med mitt privata jag.
Något annat ovanligt som hände i går var att jag satt på ett icke-jobbrelaterat möte. Ett styrelsemöte. Det var inte i går. Går på möten gör jag flera gånger i veckan, men styrelsemöten är det mer sällan jag deltar i numera. Tänk att det fanns en tid då man hade tid och ork att vara föreningsaktiv också, känns som att det var i mitt förra liv. Jag vet inte vad som är skillnaden jämfört med nu, kanske det faktum att jag blivit mer mån om min tid, att fylla den lilla fritid som finns med det som intresserar mig. Å, vad stort det låter. I princip innebär det tyvärr att hinna städa, tvätta och träna, samt bara vara. Det där med att bara vara är något som jag lärt mig på senare år och som jag kommit att tycka väldigt mycket om.

En trög dag

I går visste jag varken ut eller in på mig själv. Jag kunde för mitt liv inte klura ut hur jag skulle sysselsätta mig själv. Det var fel på precis allt. Man kan väl lite så där odramatiskt säga att jag avskydde världen. 

På mitt absolut sämsta humör for jag till stan. Jag knackade på hos Jenny, som öppnade med frasen "ja tycker man e deprimerad i dag", jag kände en jublande lycka inombords, för det finns inget värre än att mötas av fågelkvitter när man själv är på sista utposten (typ). 

Det var glatt, med utgångsläget två deprimerade individer kan umgänget bara bli bättre. Det blev det ju. Vi pratade av oss det som tyngde och konstaterade att kanske det inte ska vara så happy jämt. Efter kaffe och kanelbulle (Jenny påstod att det var kanelbullens dag, men jag vet att hon vet att det är fjärde oktober, det var bara ett svepskäl) stod valet mellan tröstshopping och solskenspromenad. 

Något väldigt moget i oss visade sig i absolut rätt ögonblick, vi valde promenaden.

Nu vill jag på inget sätt förminska en depression. Ta det inte så. Jag är en bildad människa som vet vad en riktig depression är och innebär. Att vi i går svängde oss med en sådan term har inget med okunskap att göra. Vi vet att vi inte var deprimerade på riktigt, vi hade en svacka och det är inte jämförbart med en depression. Vi vet.

Nu skiner solen. Jag är egentligen för trött för att gå ut, men jag ska tvinga mig. Solljus mår alla gott av. 

Veckans +

Det är lite trögt på + sidan nu känns det som.
Men den här veckans + var helt klart promenaden med Viktoria i tisdags, vi promenerade i Replot den här gången. Värdefullt med promenadsällskap.
I torsdags hade jag och Jenny någon form av dejtplan, oklart vad. 10 minuter före jag skulle fara mot stan så ringde Jenny och sa "vi ska gå på restaurang". Sagt och gjort, en trevlig kväll på Amarillo blev det.

I går försökte jag springa, det gick inte alls. Med nöd och näppe fick jag till en 10 kilometers länk. Det är inte alls dåligt, jag vet. Men när långlänk är i åtanke så duger liksom inte en vanlig tia. Det var fel på precis allt i går när jag skulle springa. Vädret, föret, kläderna, humöret och orken. Ibland är det så.

Rådd-djuret

 

I dag känner jag inte mig som någon snorkfröken, kanske mer som ett rådd-djur tänker jag. 

Jag är nog ganska strukturerad till det yttre skulle jag tro. Jag menar, jag har kläder på mig, jag har en plan för dagen och jag är ute i god tid. Klappat och klart. Det är mer i min hjärna som rådd-djuret huserar. 

Det är mer de existentiella frågorna som snurrar, på djupet liksom, typ vem är jag och vad gör jag här? I den stilen snackar vi. Nödvändigt ibland, men tungt i längden. 

Filosofen Kierkegaard säger det ganska bra:

"I vår tid har vi glömt
vad det är att existera.”
Sören Kierkegaard

Precis så känns det. Man (i det här fallet jag) hänger slentrianmässigt med, utan att reflektera över det desto mera. Swich säger det och så flyttar man till Solgård, huj. Jag tror bestämt att jag ska ägna lite mer tid åt filosofin och förhoppningsvis också göra något av dessa filosofiska tankar. 

Så att sådant upptar min tisdagsmorgon. 

Nu ska jag dra något gammalt över mig och gå och håva in storkovan.

Ännu mera framförhållning

När vännen som byggt sitt hus i en halv evighet äntligen flyttat in och man ska hälsa på för första gången efter inflytten, och kommer på så där fem före man ska fara hemifrån att man kanske borde ha med en inflyttningspresent. Var är framförhållningen då? Kan man ju undra. Det löste sig fint. Med hjälp av både handlin och presentgömman för oförutsedda kalas så lyckades jag skrapa ihop riktigt fina gå-bort-gåvor. Och en bukett tulpaner räddar faktiskt det mesta.