I går visste jag varken ut eller in på mig själv. Jag kunde för mitt liv inte klura ut hur jag skulle sysselsätta mig själv. Det var fel på precis allt. Man kan väl lite så där odramatiskt säga att jag avskydde världen.
På mitt absolut sämsta humör for jag till stan. Jag knackade på hos Jenny, som öppnade med frasen "ja tycker man e deprimerad i dag", jag kände en jublande lycka inombords, för det finns inget värre än att mötas av fågelkvitter när man själv är på sista utposten (typ).
Det var glatt, med utgångsläget två deprimerade individer kan umgänget bara bli bättre. Det blev det ju. Vi pratade av oss det som tyngde och konstaterade att kanske det inte ska vara så happy jämt. Efter kaffe och kanelbulle (Jenny påstod att det var kanelbullens dag, men jag vet att hon vet att det är fjärde oktober, det var bara ett svepskäl) stod valet mellan tröstshopping och solskenspromenad.
Något väldigt moget i oss visade sig i absolut rätt ögonblick, vi valde promenaden.
Nu vill jag på inget sätt förminska en depression. Ta det inte så. Jag är en bildad människa som vet vad en riktig depression är och innebär. Att vi i går svängde oss med en sådan term har inget med okunskap att göra. Vi vet att vi inte var deprimerade på riktigt, vi hade en svacka och det är inte jämförbart med en depression. Vi vet.
Nu skiner solen. Jag är egentligen för trött för att gå ut, men jag ska tvinga mig. Solljus mår alla gott av.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar