Långlänk och påskpynt

I fredags var det en riktigt typisk varva ner och komma ikapp dag. Klockan blev ganska mycket, för att vara fredag, före jag kom mig från jobbet. Men då hade jag fått undanjobbat en hel del pappersjobb som legat på slarv en tid. Resten av fredagen ägnade jag åt att komma ikapp på hemmaplan. Det vill säga städa, tvätta, sortera och slänga. I min iver så fick jag till och med fram påskpyntet.

Och alla som inte gillar att läsa om löpning så kan sluta här...

På lördagen vaknade jag tidigt, men det gjorde ingenting. Jag hade nämligen springdejt med två andra morgonpigga damer redan klockan 8. Det var skönt att i lugn och ro hinna prova ut kläder och äta frukost. Den här vintern har varit en konstig vinter när det kommer till att klä sig för löpning, ja den har väl nog varit konstig på andra sätt också... Jag har så gott som hela min skadefria vinterperiod kunnat springa i höst- och vårkläder. Det skulle jag säkert så där temperaturmässigt ha kunnat göra igår också, men då var det ju nederbörden. Jag visste att med de kläder jag normalt springer med så skulle jag ha varit våt innan vi ens kommit ut ur byn. Jag valde tunn tröja och jacka. Med tanke på att det var så grått och disigt som det var så var nog min gula reflexjacka ett smart drag. Vad gäller byxorna så körde jag vårvarianten. Vinterbyxorna har jag inte sprungit med en endaste gång i vinter.

Vädret var ju verkligen inte det bästa, det hade regnat halva natten för att sen övergå i snöblandat regn, och till sist före vi sprang iväg, ren snö. Och snöa var nog det bästa det kunde göra. Jag vill inte påstå att vi höll oss torra, långt ifrån. Men, det kunde ha varit värre.
Jag hatar ju överlag de tre-fyra första kilometerna. Så var det i går också. Efter fyra gick det bra. Jag hade en liten svacka mellan 10 och 11, men det brukar alltid vara så före man ska vända. Sista kilometern före halvvägs är inte rolig. Nästa svacka kom egentligen med cirka fyra kilometer kvar hem, då var det benen som kändes som blyklumpar. Sista svackan kom med under en kilometer hem, då var det vaden som krampade. Men vad gäller andning och så där så kändes det bra hela vägen. 
Halvvägs, alltså vid Vistanvägen så bytte vi mössor, inte med varandra utan till de torra som vi hade med oss. Och oj vad skönt det var, när man började bli lite nerkyld och mössan man hade var genomvåt så var det himmelskt att få dra på en helt torr och varm huvudbonad. Små saker gör skillnad när man är på långlänk. Som vanligt så gick hemvägen fortare, men kanske inte lättare. Jag har myntat ett talesätt som lyder "när man är förbi Sandfladan så är man hemma". I slutet av Sandfladan firade vi med russin och segerdans. Bara dryga tre kilometer kvar till mål. Det var en av mina bästa långlänkar på länge. Foten kändes av först när vi hade under en kilometer kvar hem, det får räknas som mycket väl godkänt. Benhinnorna som jag kände av förra veckan gjorde inte lika ont längre (kallvatten och massage är tydligen medicinen), däremot så led jag en smula av kramp i vaderna. Härstammar nog från veckans gympapass tror jag, jag har varit mer eller mindre "limin" sen i onsdags, och det yttrade sig i stela vader under långlänken. Men allt var överkomligt.
Underbart att vara med i matchen igen!

Sömnstörningen

Jag sover hemskt dåligt för tillfället, eller tillfället och tillfället, i flera år har jag sovit uselt. Men att vakna när det fortfarande står något på 03 på klockan är okristligt tidigt.

I går var det en bra dag. Att ha en inbokad springdejt en dag som i går var guld värt. Vore det inte för att det var bestämt så tror jag inte att jag hade krigat mig upp och ner för bron i en timme i det väder som det var i går. Jag har sprungit ensam så länge nu och vant mig vid det, men nog är det tacksamt att ha sällskap ibland, man orkar så mycket mera tillsammans.

På kvällen kom Jenny hit och vi satt för ovanlighetens skull bara och pratade hela kvällen. Annars brukar det alltid ingå någon form av aktivitet, oftast promenad, i våra träffar. Det var tanken också, vi klädde oss för promenad och tänkte gå i Replot, vi for till Axels grav och tände ett ljus då det var hans namnsdag i går, men sen struntade vi i promenerandet. Jag var frusen från länken och Jenny kände sig inte helt kry.

Dagens middag!

Ett livstecken

Ibland kommer jag in i en bloggsvacka, den svackan hänger oftast ihop med en livssvacka. Så, det är väl där vi är nu. Men håll ut, jag kommer att blogga igen, lika säkert som att jag kommer att känna mig på topp i livet igen. Man måste genom de allra mörkaste tider ibland. Nu tycker jag i och för sig att det här mörkret kunde ljusna, det har varit mörkt tillräckligt länge.

I dag har jag sprungit vid Fortet. Det var halt på sina ställen, jag föll en gång, men det gick bra. Ibland var det till och med bart. Hurra.

Helgens promenad

Långlänk och långpromenad

I går fick jag till den bästa av motion, det jag gillar bäst.
Dagen började klockan 7, med grötfrukost utan kaffe, vågade inte riskera något. Klockan 8 tog jag bilen till de norra delarna av Vallgrund och vi stack iväg på långlänk, solen sken, vägen var bar och löpningen kändes helt okej. Foten blev stel efter ca 14 km, men jag är nöjd (och så farligt var det inte, det gick bra att bita ihop och fortsätta). Den höll så pass långt och det är jag supernöjd med.

På eftermiddagen hade jag träff med Viktoria i Replot. Vi gick en 2,5 timmes promenad och avslutade med pick-nick på stranden. Ljuvligt.

En stressig vecka i kombination med friskluftsförgiftning gjorde mig trött. 18 tiden skulle jag vila lite, men jag steg aldrig upp igen, eller jo, 7.20 i morse steg jag upp. En del sömnskuld är intjänad. Jag var faktiskt vaken på natten också, mellan 3.30 och 4.30 sov jag inte alls. Men ändå, nu känner jag mig piggare än på länge.

På gång

Yes, jag hann iväg på länk i fredags. Solen sken, och för att vara på den säkra sidan så tog jag mig till ett ställe som jag vet att jag gillar att springa på och som garanterat skulle vara bart och isfritt. Jag tänkte att mina lungor inte skulle uppskatta chocken att börja med en över bron länk. Med tanke på att de varit befriade från löpning i en månad så reagerade de relativt bra ändå. Men visst kändes det att det var ett tag sen och visst tog jag ändå det säkra före det osäkra och sprang en kortare sträcka än normalt.
Hur som helst så gav det mersmak, foten höll och det kändes riktigt roligt att springa igen. Hurra.
I dag känns foten lite stelare igen, men den gör absolut inte ont. Hurra.


Nu har jag städat hemmet. Man kan lugnt säga att det rått ett viss förfall här i veckan. Lite tid hemma och stor trötthet har lett till denna försummelse.
Jag tycker om att städa. Speciellt när det är kaos i hjärnan så är det skönt att fokusera på att få det yttre kaoset i skick. Att ta tag i det inre kaoset är ju också ett alternativ förstås. I would if I could.

Är det inte det ena..

Men hur är det med foten då? undrar ni ju. Tackar som frågar! svarar jag.  Det är (inte ropa hej före du är över ån) relativt bra. Men, nu har jag halsont på kommande. Bye, bye, löpturen.

Vill dock inte klaga, sist jag skymtade en sjukdom var en liten förkylning i maj 2014. Och då var jag lite snuvig en vecka, så det är lugnt.