I fredags var det en riktigt typisk varva ner och komma ikapp dag. Klockan blev ganska mycket, för att vara fredag, före jag kom mig från jobbet. Men då hade jag fått undanjobbat en hel del pappersjobb som legat på slarv en tid. Resten av fredagen ägnade jag åt att komma ikapp på hemmaplan. Det vill säga städa, tvätta, sortera och slänga. I min iver så fick jag till och med fram påskpyntet.
Och alla som inte gillar att läsa om löpning så kan sluta här...
På lördagen vaknade jag tidigt, men det gjorde ingenting. Jag hade nämligen springdejt med två andra morgonpigga damer redan klockan 8. Det var skönt att i lugn och ro hinna prova ut kläder och äta frukost. Den här vintern har varit en konstig vinter när det kommer till att klä sig för löpning, ja den har väl nog varit konstig på andra sätt också... Jag har så gott som hela min skadefria vinterperiod kunnat springa i höst- och vårkläder. Det skulle jag säkert så där temperaturmässigt ha kunnat göra igår också, men då var det ju nederbörden. Jag visste att med de kläder jag normalt springer med så skulle jag ha varit våt innan vi ens kommit ut ur byn. Jag valde tunn tröja och jacka. Med tanke på att det var så grått och disigt som det var så var nog min gula reflexjacka ett smart drag. Vad gäller byxorna så körde jag vårvarianten. Vinterbyxorna har jag inte sprungit med en endaste gång i vinter.
Vädret var ju verkligen inte det bästa, det hade regnat halva natten för att sen övergå i snöblandat regn, och till sist före vi sprang iväg, ren snö. Och snöa var nog det bästa det kunde göra. Jag vill inte påstå att vi höll oss torra, långt ifrån. Men, det kunde ha varit värre.
Jag hatar ju överlag de tre-fyra första kilometerna. Så var det i går också. Efter fyra gick det bra. Jag hade en liten svacka mellan 10 och 11, men det brukar alltid vara så före man ska vända. Sista kilometern före halvvägs är inte rolig. Nästa svacka kom egentligen med cirka fyra kilometer kvar hem, då var det benen som kändes som blyklumpar. Sista svackan kom med under en kilometer hem, då var det vaden som krampade. Men vad gäller andning och så där så kändes det bra hela vägen.
Halvvägs, alltså vid Vistanvägen så bytte vi mössor, inte med varandra utan till de torra som vi hade med oss. Och oj vad skönt det var, när man började bli lite nerkyld och mössan man hade var genomvåt så var det himmelskt att få dra på en helt torr och varm huvudbonad. Små saker gör skillnad när man är på långlänk. Som vanligt så gick hemvägen fortare, men kanske inte lättare. Jag har myntat ett talesätt som lyder "när man är förbi Sandfladan så är man hemma". I slutet av Sandfladan firade vi med russin och segerdans. Bara dryga tre kilometer kvar till mål. Det var en av mina bästa långlänkar på länge. Foten kändes av först när vi hade under en kilometer kvar hem, det får räknas som mycket väl godkänt. Benhinnorna som jag kände av förra veckan gjorde inte lika ont längre (kallvatten och massage är tydligen medicinen), däremot så led jag en smula av kramp i vaderna. Härstammar nog från veckans gympapass tror jag, jag har varit mer eller mindre "limin" sen i onsdags, och det yttrade sig i stela vader under långlänken. Men allt var överkomligt.
Underbart att vara med i matchen igen!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar