Plötsligt händer det...

Viktoria kom hit på förmiddagen, vi gick en 10 kilometers promenad, en ovanligt skrattig promenad. Längesen jag varit tvungen att gå dubbelvikt på grund av skratt, med i dag hände det. 

Viktoria stannade på lunch och kaffe, vi satt på terrassen och avnjöt kaffet, jag i bara shorts och topp. Härligt, en stund i alla fall, tills det blev för kallt. 

När Viktoria farit hem låg jag på sängen en stund och hade ångest, livs-ångest ni vet. Då när man funderar på vem man är och vad man gör här, vart är jag på väg och vad vill jag, varför blev det så här och när ska det bli bättre... Inte helt angenäma frågor att bry hjärnan med. 

Mitt i mina svartaste funderingar började jag fundera på mitt gym-kort som varit försvunnet ett bra tag. Kom på att det måste vara i bilen, fylld av ny oväntad energi studsade jag iväg till bilen. Jag kände en omedelbar längtan till gymmet. Där jag inte visat min uppenbarelse på si så där ett halvår kanske. Jag var manisk i mitt sökande efter kortet, för jag skulle till varje pris till gymmet, nu var det plötsligt akut. Bäst att ta tillvara den känslan, som sagt, jag har haft en gym-svacka utan dess like. 

Kortet hittades som jag misstänkte mellan säten i bilen, ibland tror jag att jag har ett sjätte sinne, jag bara visste att det skulle vara där. 

På gymmet tränade jag hårt, armar och axlar fick sig en omgång.Hurra för den träningsmotivationen. 

Stekta bananer och päron med turkisk yoghurt-grädd-blandning bjöd jag lunchgästen på till efterrätt.
Själva maten var ett ihopplock av allt möjligt, kassler i lergryta, stekt squash och quesedillas. 

Ja, och så den obligatoriska Sundbådabilden då, tänk bort störningsmomentet i mitten...

Jag lurade Viktoria på promenad genom Marken, det var väldigt vått där, men hon klagade inte alls.