En fin helg

Jag har en fantastisk helg bakom mig. Den innehöll allt man kan önska och lite till. Enda lilla minuset var att jag var tvungen att bromsa lite, jag hade mer än gärna gått "all in" både fredag och lördag. Med "all in" så menar jag sena nätter och galna upptåg, nu var jag tvungen att välja kväll att släppa loss på. Det var fredagen som kom först så då föll det sig naturligt att det var den kvällen jag gasade. Anledningen till att jag inte kunde gasa två kvällar heter Högakusten trail. Loppet som vi ska delta i nästa helg. 43 kilometer i svår terräng med en stigning på totalt 1500 meter kräver sin kvinna (eller man) så det kan vara bra att ha sparat lite energi till det, inbillar jag mig. 

Jag ska berätta om den fina helgen alldeles snart, jag ska bara springa näst-näst sista länken före lördagen. Med Maria och Yvonne i Norrbyin den här gången, ombyte förnöjer. 

På återseende. 

Sen sist

Vi har firat Viktorias födelsedag. 

Och helgen tillbringade jag på villan, himlen efter solnedgången var magiskt vacker.

En del av mig vill så gärna skriva, det finns så mycket att berätta, men ändå kommer jag inte till skott. Jag hatar att skylla på tidsbrist, som jag ser det så finns det alltid tid till det du vill göra. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att prioritera och göra bra saker av min tid. Med det sagt betyder det inte att jag inte skulle kunna ligga på soffan en hel kväll. Det händer det också, och det är så prioriterat när det händer. 

Som vanligt är min hjärna i oordning, det är ingen ordning på allting, som Pippi skulle uttrycka det, men det börjar nästan kännas som att det är så det ska vara. 

I morgon ska jag springa till jobbet, vet inte när det har hänt sist. Någon gång i april kanske. Jag är inte så laddad, men jag blir väl vad det lider. 

Vi har knappa två veckor kvar till vad jag tror att kommer att vara min livs hittills fysiskt tyngsta utmaning, det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot äventyret. Må det gå väl. Ett inlägg om det är under arbete, jag ber att få återkomma. 

Dagen före

Jag är på riktigt helt slut. Skickade ett varnings meddelande till Yvonne före vi for på länk, "bara så du veit så e ja slut i hovo", typ.
Jag blev på riktigt nästan lite rädd för mig själv. Det tog en hel dag för mig att ställa i klassen, bara att tänka ut sittordningen krävde Arkenlunch med en kollega, ni förstår, det är inte lätt så här i början.

#spring med kärlek

För det första, i dag har vi sprungit på Öjberget. Ett tvåtimmars pass med extra allt.

För det andra, i söndags snubblade jag över det här i mitt Instagramflöde. Jag, som ofta har sprungit ensam, i mörker, med musik i öronen, både här i "trygga" Skären, i Vasa och i Stockholm kände ett behov av att visa såväl mitt deltagande till flickans familj som den avsky jag känner gentemot gärningsmannen. Jag gjorde ett halvhjärtat försök till att locka med andra, jag hade ingen aning om hur många vi skulle bli, men jag hade laddat upp med ett gäng hjärtan med texten #springmedkärlek. 19.00 var det tänkt att länken skulle starta, 18.55 hade ingen dykt upp ännu, när första och enda deltagaren dök upp blev jag riktigt full i skratt. Det var Yvonne W, som jag annars springer 80% av mina länkar med. Vi gav oss iväg och de enda människorna vi träffade på vägen var andra Yvonne och Johan som var på hundpromenad. De fick varsitt hjärta, ställde upp på fotografering och vi var nöjda.

Ett fredagslångpass

Vi har länge pratat om att springa ut till Lotsstation, genom skogen till Raggskärsvägen och hem över de fem raksträckorna från Karlsö. I fredags var det dags, Yvonne S-E stod över, men Malin kom istället. Vi startade i raskt tempo längs Lotsvägen, efter ca fyra kilometer åkte mina kompressionsstrumpor av, det var för hett att springa i långbenat. Hetare skulle det bli, asfalten var inte att leka med, som tur var så fläktade det lite i alla fall. Tack den här sommaren för all blåst, det är guldvärt när man springer. Jag hade annars en inte alltför bra dag, en blåsa mellan tårna hade gett ett köttigt skavsår och min rygg var sådär halvknasig som den kan bli efter för många länka i hög fart. Annars var det bara bra, skogen bjöd på terräng, en del vackert hann vi se och vattnet räckte till. 

Hipp hipp hurra. 

Tappa fokus och hitta det igen

Jag föll av pinnen i juni, tappade bort mig själv för en stund. Det tog ett tag, men jag kom tillbaka. Så kan man kanske sammanfatta den här långa pausen. 

Sommaren har ändå varit snäll mot mig på många sätt. Det har inte varit något vidare väder att tala om, men det är inte så viktigt för mig egentligen. Jag har fått tillbringa massor av tid med människor jag tycker allra mest om, det slår alla soldagar med hästlängder. 

Nu tror jag att jag har hittat fokus igen. Jag lyssnade just på en klok man i tv, det han sa har alltid varit min filosofi, men på något sätt har jag nog tappat det det här senaste året. Inslaget handlade om "komma tillbaka till jobbet efter semestern stress", den kloka mannen sa att man ska försöka sudda ut gränserna mellan jobb och vardag, typ som jag brukade göra, se det stora i det lilla och njuta här och nu. Man behöver inte vänta med lyxfrukosten till söndag, det är minst lika härligt att äta den en tisdag. Eller varför inte gå på pick-nick en helt vanlig onsdagseftermiddag. Sånt brukade jag vara bra på, sånt ska jag bli kung på igen. 

sant

Så här önskar jag att jag tänkte. Så här ska jag försöka tänka.

Gjort i dag!

Uppståndelsen

Jag har återvänt till livet, eller rättare sagt till bloggen. Jag ska berätta allt, jag lovar. Jag ska bara sova först. Vi har sprungit på Öjberget i dag. Det är verkligen inte att leka med.