Först ut är "något jag är stolt över".
Hösten 2005 började jag och Jenny springa, vi har alltid försökt oss på löpning men av olika anledningar misslyckats. Men under hösten 2005 tog det fart ordentligt. Vi var ivriga och peppade varandra. Jag minns ännu som igår när vi första gången sprang en mil. Vi hade fått sällskap av en hund, en liten stackars hund som tydligen trodde att vi var ute och rastade den. Den sprang troget vid vår sida i 10 km. En gång blev vi helt förskräckta, det kom en bil och hunden rusade ut på vägen, jag och Jenny kastade oss i varandras famn och höll för ögonen. Men hunden klarade sig och vi kunde på darriga ben fortsätta färden. Efter den här turen myntade vi ett slogan som kom att bli vår käpphäst under flera år, nämligen "en mil en fil". Vi firade alltid våra rundor med fil och frukt hemma i mitt kök. Ingmans ettans fil kom att bli vår favorit och Hjalmar Ingman vår idol. Vi fortsatte under våren men snöade ett tag in oss på gymträning och ett alltför lågt näringsintag. Vi körde slut på våra kroppar och orkade inte prestera i löparspåret. Efter midsommar någon gång drog vi igång med löpningen igen och oj vilken nystart vi fick. Det gick så lätt att springa och vi var inte ute på många rundor före vi bestämde oss för att satsa på en halvmara. Vi köpte varsin Fazer chokladstång som vi placerade ut vid infarten till vårt hus. När vi sprungit 8 km fick vi dela på den första. När vi sprungit 16 km delade vi på den andra. När vi sen kom i mål efter 21 km så ropade vi rakt ut. Klockan var över 23, eftersom sommaren 2006 var den varmaste sommaren i mannaminne kunde vi sällan ge oss iväg före efter 21.30. Det blev några halvmaror till under sommaren. Vi tog alla tillfällen som gavs att springa. Ett roligt minne är nog när vi sprang till Korsö en fredag. Som tur var hade vi snälla karlar som tog hand om alla saker. Vi hade köpt varsin stor godispåse från makuuni som vi visste att väntade oss när vi var framme. Vi hade synkat våra mp3 spelare för att höra samma låt samtidigt, det resulterade i att vi ofta sjöng högt medan vi sprang.
När det började lida mot hösten och vi hade nästa stora äventyr i antågande så växte idén att springa ett långlopp fram. Vi anmälde oss till Lidingöloppet och tänkte att det passar ju bra eftersom vi flyttar till Sverige två veckor innan loppet går av stapeln. Som en lite formcheck inför Lidingöloppet bestämde vi oss för att delta i Vasa Marathon. Vi for dit i tro att vi skulle springa en halvmara men vid anmälningsbordet fick vi ett ryck och kryssade i marathon rutan. Vi skulle alltså springa 42 km. Någonstans i vårt undermedvetna fanns det nog en tanke på det. Vi hade laddat som tusan med pasta kvällen innan, med chokladrussin och tonfisk på tävlingsdagen. Vi ställde oss på startlinjen och kunde aldrig drömma om vilken pärs som väntade oss. De första 21 km finns inget att säga om. Det gick lätt att springa. Vi höll oss tillsammans med de som sprang en halvmara och kom i mål på hyfsad tid. Nu var det ju bara det att vi skulle springa lika långt till... I det här skedet bekymarade det inte oss nämnvärt. Vi fortsatte till 30 km ganska enkelt. Det var vid 35 som problemen kom. Aldrig förr har en kilometer varit så lång. Och aldrig förr har en nerförsbacke gjort så ont i fötterna. Det var varmt den här dagen, men det bekymrade inte oss. Vi var ju vana vid att springa i värmen. När vi var på 38km så var jag beredd att ge upp. Jenny peppade och tvingade mig att fortsätta "om du slutar så bär jag dig i mål". Men jag sprang, när vi började närma oss Karlsplan fick jag plötsligt nya krafter och vi tog oss i mål. Lite snopet fick vi veta att maten man skulle få när man kom i mål hade tagit slut. Några energitabeltter var enda vi fick av funktionärerna. Men det gjorde inget, vi fick ju medalj också. Efter loppet for vi raka vägen till makuuni och belönade oss med godis. Vi tänkte "nu eller aldrig" så vi stegade in med nummerskyltarna på, har man sprungit 42 km så får man faktiskt skryta ansåg vi. Respons fick vi, kassörskan undrade vad det var för tävling som pågick i Vasa, hon hade sett en massa löpare. Vi kunde stolt berätta att det var Vasa Marathon :)
På kvällen firade vi våra prestationer, jag med middag hemma och Jenny på krogen. Jag var så trött när mina gäster kom, inte sömnig men helt slut i hela kroppen. Jag minns att jag försökte skära gurka till salladen men det var så tungt. Senare på natten återförenades marathonlöperskorna och när morgonen grydde frågade vi varandra om vi skulle göra om bedriften, "aldrig i livet" sa vi. Våra fötter var täckta av blåsor och hela kroppen kändes som ett skavsår. Det tog flera dagar innan vinnarkänslan kom. Klart att vi skulle göra det igen.
Hur gick det med Lidingöloppet då? Inte så bra, våra kroppar var på semester.
Nästa händelse i mitt liv som jag är väldigt stolt över är när jag och Jenny packade chrysler från golv till tak och stack iväg till Stockholm. Mer om det äventyret får ni höra en annan gång.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar