Ensamhet var ett ämne som snurrade i min hjärna i natt när sömnen inte ville infinna sig. Jag anser mig ha upplevt ganska många former av ensamhet, men jag kan inte säga vilken som är värst. Den självvalda ensamheten upplevde jag när jag flyttade hemifrån och vägrade flytta ihop med min dåvarande pojkvän, jag ville bo ensam, klara mig själv, ha tid för mig själv och sånt som man knappast har så mycket hum om som 18-åring, jag hade nog inte det. Men jag tror att jag redan där lärde mig något om bra kvinnor som reder sig själv och dylika talesätt. För självständig anser jag mig alltid (i alla fall i hela mitt vuxna liv) varit.
När jag sen kom på att sambolivet nog kunde vara en hit det med så flyttade vi ihop, men redan då var det nog för sent, vi hade vuxit ifrån varandra. Men skam den som ger sig. Vi levde samboliv, det var inte lätt för mig att anpassa mig efter 3 år av ensamboende, det som räddade oss var nog hans jobb. Han jobbade ofta "borta" i veckorna och jag fick min ensamhet. Jag tyckte i smyg att det var jobbigt ibland på helgerna när han var hemma.
Efter drygt ett år som sambo behövde jag ensamheten igen. Eller, jag behövde komma bort från det liv jag levde, livet med honom. Jag och Jenny for till Stockholm och levde livet i storstan.
I Stockholm träffade jag Daniel och det var egentligen först efter att jag flyttat hem till Finland tillbaka och han lämnade kvar i Sverige som jag fick känna på en plågsam ensamhet. Dels ensamheten i vardagen (när jag verkligen var ensam hemma), visst ringde vi till varandra, sms:ade, "pratade på datorn" dagligen, men det är inte samma sak. Men dels också ensamheten i sällskap, det var så tråkigt att aldrig (eller väldigt sällan) kunna göra "pargrejer", gå på fester, kalas, träffa vänner med mera. Jag hade honom, vi var förlovade, men han var aldrig med, så kändes det säkert för honom också.
Nu upplever jag den ensamhet som i alla fall för tillfället känns värst. Ibland blir jag så ledsen när jag går och lägger mig och har något att berätta/ventilera/eller bara skratta åt, det finns ingen som lyssnar. Jag är duktig på att prata med mig själv, men det funkar inte alltid. Samtidigt så tror jag att jag har behövt den här tiden, tid att hitta mig själv igen och lära mig att tycka om mig själv. Men nu börjar ensamheten kännas ganska plågsam.
Det var dagens djupa tankar.
Nu ska jag ut och springa, ensam :)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar