Den här fredagen går nog till historien tror jag. Det är oskojat första fredagen på jag vet inte när som jag inte har tränat. Jag har inte lyft ett finger, förutom de otaliga gånger jag sprungit upp och ner i trappan (hej vardagsmotion!) på jobbet, och allmänt yrat omkring. Men jag har inte haft behov av att träna heller, förkylningen och livet har tydligen tröttat ut mig tillräckligt (jag brukar vara som en sprattelgubbe på fredagseftermiddagarna, tyvärr går det inte ihop med känslan i sinnet, så det är en kamp att komma sig iväg, men sen går det av bara farten). Det har varit full fokus på att hållas vaken, trots att jag haft främmande, fram till nu. Men nu gick jag nog in i andra andningen (eller femte) eller nåt och känner ett enormt rörelsebehov. Jag kan inte springa, mina bihålor värker, men jag ska faktiskt fuska och gå på en promenad med Hannah och Amanda i öronen, det är ju annars min lördagstradition (hälsar hon som också brukar äta lördagsgodiset på fredagar).
Jag har Alex och Sigge att lyssna på i morgon också, inte lika bra, men det får duga.
Lyssna på poddar när ni promenerar gott folk, jag gör alltid det. Den första kvarten/halvtimmen (beroende på hur mycket det är som snurrar) går jag helt utan prat, men sen måste jag lyssna på något för att orka fortsätta gå. Så himla roligt är det inte att gå, nämligen.
Vi diskuterade med Susann i dag huruvida man skulle orka gå 90 kilometer, nu är det en tanke som snurrar i min hjärna. I smyg gör jag upp strategier för hur-när-vart och med vem, i huvudet.
Jag tror ju i min enfald att med rätt sällskap skulle jag kunna gå hur långt som helst. Tanken på att man kanske kunde byta sällskap var tjugonde kilometer eller så har slagit, jag menar, vem orkar höra på mig i 90 kilometer?
I afton nöjer jag mig dock med en "åtta".
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar