Det bästa av 2015 i 4 bilder

De bästa inköpen.

En bil, trailskor, en Henri Lloyd klänning och en spontan torsdagsmiddag på Amarillo med Jenny. 

Solnedgångar. 

Träningspepp.

Träningsselfies. 

Vardagsselfies.

Tankar. 

Högakusten.

Syjunta.

Träning. 

Fester. 

Middagar.

Det där lilla extra.

Så mycket bättre

Det blev ett riktigt bra sleepover-party, god middag, lagom dos av skvaller och livsfilosofi, två promenader och en lång och mysig frukost med den tredje systern med på telefon. 

På promenaden hittade vi en tomte, det kändes lite sådär halvskumt. Jag är inte helt hundra på att tomtar är ofarliga. 

Jullov

Jag var så trött på fredagen, ni vet, urvridendisktrasatrött. Så trött var jag. Det var lite synd, det brukar vara så himla mysigt att vara uppe sent den första jullovskvällen, att bara mysa omkring och känna jullovskänslan. Det blev inte riktigt så. En av anledningarna var nog också att jag hade springdejt bokad till klockan 9 följande morgon, då gäller det liksom att vara pigg. 

I går var jag och högg julgran, men den är inte klädd ännu. Det gick inte så bra med ljusserien och glittret i år (heller), men nu står den lite Ernstaktigt uppstaplad (den är faktiskt riktigt stabil nog) på en mjölkkruka och väntar på att jag ska handla nytt glitter och någon ny lampa till ljusen. Snart så. 

I morse kände jag mig ensam och rastlös, åtgärdade saken genom att bjuda in till sleepover-party till kvällen. Nu i skrivande stund kommer jag på att jag kanske måste fixa något att bjuda min gäst på också. Pulled pork har jag i alla fall i ugnen, husmoderligt värre. 

Jag ska försöka uppdatera springbloggen nu också, när jag verkligen har tid. 

Hej igen!

Usch, jag är så kluven till hur jag ska göra. Vissa dagar känner jag för att radera all text som någon gång blivit skriven här. Andra dagar vill jag skriva hur många inlägg som helst. 

Jag får väl helt enkelt göra som med allt annat i livet, ta det som det kommer. Om jag skulle vara tvungen att välja en egenskap som är min bästa så väljer jag nog min flexibilitet. Jag är otroligt bra på att anpassa mig, både till situationer och till folk. 

Jag har lärt mig att livet blir sällan som det ska, det blir som det blir och man får lov att anpassa sig efter det. Jag har alltid sett mig som en planerande människa, förr när vi var yngre och bodde hemma så var det jag som samlade syskonen till planeringsmöte runt köksbordet när något skulle göras. De andra hatade det, så klart. Nu vet jag inte längre, jag är nog inte så planerande av mig. Jag måste ha en struktur för veckan, men längre än så klarar jag inte av att planera. 

I dag har jag fått göra det jag gillar, att göra hemmasysslor. Stryka, tvätta, städa, plocka, ställa, ordna och sortera. Mitt psyke mår så himla bra av det. Då får jag ro i själen. Från i morgon och fram till nästa lördag är det full fart igen. 

Paus

Jag har bestämt mig för att ta en paus från den här bloggen ett tag. Det mesta i mitt liv för tillfället går ut på att jobba och att träna. Jobbet kan jag inte skriva så mycket om och med tanke på att det här har varit en "vardagsblogg" så känns det konstigt att plötsligt börja skriva bara träning här. Så därför har jag bestämt att pausa den här bloggen tills jag får lust att skriva igen.

Men, jag tycker för mycket om att skriva för att inte göra det. Jag funderar som bekant inte så mycket utan jag bara kör, därför har jag nu startat en ny blogg, mina damer och herrar www.snorkfrokenspringer.blogspot.com Varning för nörderi, men välkomna dit om det intresserar!

Höstlovsveckan so far

Det känns konstigt, två dagar helg, två dagar jobb och sen fem dagar ledigt igen. I helgen passade jag på att vila upp och vila ut. Det känns riktigt skönt att få börja en ledighet utan att vara helt utslut (som mommo skulle ha sagt).

Jag har inga större planer för ledigheten annat än att ladda batterierna (klyschigt värre) och rensa hjärnan. Jag hoppa att få klarhet i ett beslut som känns väldigt sorgligt, men tyvärr nödvändigt.

Några länkar har jag inplanerat och på lördagen slår vi klackarna i taket med syjuntan, eller ja, vi ska i alla fall ha friluftsdag med middag på kvällen.

Fira födelsedag

Oktober är i full gång nu. Jag har inte bloggat riktigt frekvent, inget alls, för att vara noga. Men nu i dag känner jag ett sug igen. Jag har ägnat helgen åt att tänka, inget inbokat program och ingen kontakt med omvärlden har jag haft. Det var riktigt välbehövligt ska jag säga. Nu är jag för stunden lite klokare igen. 

Förra helgen var en riktig kalashelg. Vi firade vår gemensamma födelsedag jag och Andreas. Vi bjöd in hela familjen på lördagskvällen, trerätters middag och kaffe ännu på det krävde sin dag. Vi startade med förberedelserna klockan 9 på morgonen och sista gästerna gick hem vid 03.30. En heldag med andra ord. 

Själva födelsedagen firade jag på jobbet, jag och Susann satt och skrev planer hela kvällen. Mycket fin födelsedag det också. När jag kom hem möttes jag av ett paket på trappan. Pappa hade varit i farten, paketet innehöll "happy lights", perfekt i höstmörkret. 

Happy lights:en hängdes tillfälligt upp i gardinstången, där är de kvar ännu. Det är så mysigt att tända dem på morgonen och ligga och vänta på att det är dags att gå upp.

Temat var "skärgården", lite halvt på skämt, men lite på allvar också. Vi dukade i allafall med stenar, maten bestod av trattkantarellsoppa, fiskgryta och havtornsmousse. Lagom skärgårdsaktigt.

Vara eller icke vara

Det här med att blogga. Jag är så kluven till det. Jag vill så hiskeligt gärna upprätthålla den här bloggen, jag har för tusan haft den i sju år. Sju år är en lång tid och man gör inte slut så där bara efter sju år. Eller så är det precis så man gör, bara klipper banden och så är det färdigt. Av erfarenhet från verkliga livet så vill jag påstå att man glömmer och går vidare lättare då, om man bara klipper av. Om jag jämför smärtan i att göra slut och fortsätta hålla kontakten med smärtan i att kapa banden snabbt och "forever" så var det första alternativet en lång och plågsam period av hopp, förtvivlan, misslyckanden, glädje och stor sorg, som ändå slutade med att det inte var värt det och en "vihörsavibland-relation". Det andra alternativet var (kanske delvis också för att det var jag som var den drivande den gången) en STOR, enorm sorg, som efter en lång period av obefintlig kontakt kunde övergå i en neutral "icke-relation", med det menat att man kan vistas på samma ställe utan problem, hälsa när man träffas, men inte desto mer. Nu skenade det iväg lite. Men lite så resonerar jag kring det här med att blogga eller inte blogga. 

Jag tänker att jag ändå kanske ska ge det en chans, låt oss säga oktober ut. Har jag bloggat färre än 20 inlägg före 31.10 så får jag inse att jag inte behöver fundera mer på den här bloggen. 

Dödstrött

Måndagar är korta jobbdagar, när klockan ringer 12.15 är dagen slut. Eller slut och slut, jag slutar undervisa. Ofta stannar jag kvar och planerar första delen av veckans lektioner, fram till onsdag förmiddag kom jag i dag. Då var klocka ändå 16 när jag avslutade och for hem. Det tar tid det här med lektionsplanering. 

När jag kom hem var jag helt slut, skulle vila en stund på sängen, men somnade och vaknade 40 minuter senare. 

Nu i kväll har vi cyklat iväg på Kika-gympa till Norrbyin, vi som i jag och Pamela. Skön start på veckan konstaterade vi när vi cyklade dit. Svettig och rolig gympa är alltid bra!

Tekoppen är urdrucken och det är dags att borsta tänderna och krypa under täcket. Klockan är ju i alla fall nästan 21. Kvällstrött var ordet. 

Högakusten trail 2015

I mars anmälde jag mig till Högakusten trail. Jag lockades med av Yvonne som jag då börjat springa med. Hon hade anmält sig och började träna mera målmedvetet (höjdmetrar och trail). Jag och den andra Yvonne hängde med på träningarna och jag blev snabbt övertygad om att jag också måste anmäla mig. Jag visste att om jag tränat med Yvonne hela våren och sommaren så skulle det kännas väldigt snopet att när september kom stå där och vinka av henne och själv ha (typ) samma träningsmängd i benen, men inte själv delta. 

Så började resan mot Docksta och Skuleberget. 

Vi har haft en fantastiskt rolig träningsperiod under våren och sommaren. Från att enbart ha känt till varandra och gått på samma gympa en gång i veckan har vi kommit att bli riktigt goda vänner. Tränar man så mycket som upp till 12 timmar tillsammans (som det kunnat bli vissa veckor) så hinner man lära känna varandra väldigt väl. Vi springer så gott som alltid i "pratfart", och är man iväg på en 2-3 timmars länk så hinner man avhandla både det ena och det andra. Vi har dessutom haft förmånen att ha med en Yvonne till på de flesta av våra länkar, hon valde att inte springa HKT, men har nog tränat lika hårt som oss. 

Nog om träningen, dagen A som i avfärd till Sverige kom snabbare på än man tänkt, det kändes helt overkligt att säga hejdå på jobbet på torsdagen och veta att i morgon sticker vi iväg och på lördagen är det dags. Helt overklig känsla. Vi hade bestämt avfärd från Yvonnes till klockan 7.10, vi blev lite försenade, hamnade i värsta morgontrafiken i stan och fick snart en stressad Tessa på tråden. Tessa skulle vi plocka upp vid polisstation klockan 7.40, jag tror att klockan var över 8 när vi var där. Vi hann med båten i god tid och behövde inte sitta länge i bilkö, perfekt. Väl uppe på båten träffade vi genast resten av gänget. Malin, Anders, Mika och Mathias. Vi satte oss tillsammans i kafeterian och genast började snacket om när, vad och hur mycket vi skulle äta. Kaffe och smörgås, köttbullar och mos, vatten och salt, lite godis, mer vatten och mera kaffe. Överfarten gick supersnabbt, vi gapskrattade oss genom hela resan. Jag vet inte när jag skrattat så mycket som jag gjorde under den här resan. Allt blir så fruktansvärt roligt när man är lite trött, lite pirrig och lite förväntansfull .

Framme i Sverige tog vi en genväg, det är fördelen med att ha en orienterare i gänget. Via systembolaget och Ica anlände vi på eftermiddagen till Docksta hotell. Pelle från utlandet (egentligen Gotland), men det var någon som hade fått för sig att han var från utlandet checkade in oss och vi kunde konstatera att hotellet som inte såg mycket ut för världen från utsidan visade sig vara väldigt fräscht på insidan. 

Efter mycket skratt och installerande på hotellet traskade vi iväg till Friluftsbyn på förkväll. Pasta, trevlig samvaro, föreläsning och stulet knäckebröd får sammanfatta den kvällen. Ja, vi hämtade ut våra nummerlappar också. 

Vi hade svårt att komma till ro på kvällen, vi var uppspelta och fnissiga. Antagligen lite nervösa också. När morgonen kom studsade vi upp och in i köket där vi fixade frukost (tummen upp för självservering) och träffade på ett par andra löpare. Efter sista ryggsäckspackandet, toalettbesök, hårfix och påklädning tog vi oss i god tid till Friluftsbyn därifrån bussarna till starten skulle gå. En gruppbild tagen av en snäll medlöpare hann vi få till under de lååånga 30 minuterna vi stod och väntade på start. 

Startskottet gick och vi tassade iväg. De tre första kilometrarna gick längs en grusväg, det hette att grusvägen skulle vara lättsprungen, med våra Österbottniska mått mätt kom det dock rätt snabbt en backe som vi promenerade oss uppför. Det var nämligen taktiken. Gå i uppförsbackar och springa när det går. 

Efter 3 kilometer grusväg kom 3 kilometer stigar, grusgångar och spångar, även dessa relativt lättsprungna. Vid 10 kilometer kände vi oss drottninglika, det gick lätt att springa, miljön var otroligt vacker och vi peppade oss själva med hur starka vi var. Det var en känsla som höll i sig större delen av loppet. Min enda och egentliga dipp kom vid cirka 40 kilometer. Och nu så här i efterhand känns det väldigt snopet. Men mer om det senare.

Ronjas "helvetesgap" var häftigt, Slåttdalsberget likaså, stundvis klättrade vi med armar och ben. Vi sprang när vi kunde, sjöng när det behövdes och gick om berget blev för brant. Vi höll ihop jag, Tessa och Yvonne. Vi peppade varandra och vi skrattade mellan varven. Så här med facit i hand kan jag tycka att jag fick i mig för lite energi, jag har svårt att komma ihåg att äta när jag springer, min ryggsäck är dålig på det viset att det är svårt att ha energin lättillgänglig, men jag drack ordentligt i alla fall. Tacka vätskesystemet för det. Det var en vacker dag, solen sken och naturen var underbar. När vi mötte någon ur vårt gäng ropade vi alltid "HEJA FINLAND", det blev en rolig grej. 

Det är viktigt när man gör en sån här kraftprestation, att man har roliga grejer, återkommande skämt, peppande mantran och en bra gemenskap. När krampkänningarna kom och vi halsade saltpåsarna vi tagit med från båten tillsammans med energibar och sportdryck sa Yvonne "spyr vi int nu så spyr vi aldrig" och så fortsatte vi färden utan fler krampkänningar. 

Vi träffade många trevliga typer längs vägen, en del slog man följe med en stund, en del sprang man om för att efter en stund bli omsprungna av dem igen för att någon kilometer senare igen springa om, och så höll vi på hela vägen. Tillbaka till 40 kilometer nu då. Finalen på loppet var två varv upp för Skuleberget, trötthet gör att man (jag i alla fall) inte alltid tänker logiskt. Första varvet upp på berget gick längs en slingrande stig, det gick bara uppför och uppför och uppför, när vi äntligen nådde toppen tänkte jag för mig själv "det finns inget som kan få upp mig en gång till". Jag ger upp om någon tänker försöka få upp mig här. Mina tår hade börjat värka och jag var färdig att ge upp. Tessa och Yvonne sprang iväg ner för berget, men jag kunde inte bry mig mindre. Jag skulle i mål, ja. Men jag hade inte lust att förstöra mina tår, förra gången jag sprang maraton var jag inte i springskick på flera månader efter, det ville jag inte vara med om igen. Så jag släppte iväg mina kamrater och lufsade iväg i mitt eget tempo. Nu i efterhand stör det mig lite, för jag var inte dödstrött när jag kom i mål, visst var jag helt slut, det kan jag inte sticka under stol med, men jag var inte så totalt kraftlös som man borde vara efter en sån här prestation, beroende på att jag gick de 3 sista kilometrarna. Nu stör det, då kunde jag inte ha brytt mig mindre. Dessutom visste jag inte hur sista uppfarten för Skuleberget skulle te sig, jag hade ingen aning om hur jobbigt det skulle vara, för jobbigt visste jag ju att det skulle vara. Med facit i hand önskar jag ändå att jag sprungit mer än jag gjorde de sista kilometrarna. Därför är jag faktiskt ganska sugen på att ge Högakusten trail en ny chans. Det var suveränt arrangemang, relativt lättillgängligt och förhållandevis billigt lopp att genomföra. 

 

Tekniskt väldigt krävande lopp

Efter målgången var vi otroligt nöjda, men fruktansvärt sjuka i fötterna. Nergången för Skuleberget gick inte fort kan jag lova. Vi bestämde oss för att fara tillbaka till hotellet för att duscha i lugn och ro före vi for på hamburgare och afterrun till Friluftsbyn. Varmvattnet var slut på hotellet så duschandet gick fort. Kvällen blev inte så sen, men vi fick våra hamburgare och fängslades av Mikael Lindnords häftiga föreläsning, som vi tyvärr inte orkade lyssna klart på. Benen och ögonen var trötta. Trots det så var det inte helt lätt att somna den här kvällen, vi fnittrade nog ännu flera timmar efter sängdags, men med gott samvete kunde vi ju göra det då det inte var någon brådska iväg på morgonen.
Det var tre stela löpare som packade ihop sina saker och satte sig i bilen, båtresan gick i maten och sällskapets tecken och hemma igen var vi runt 19 tiden på söndagen. En händelserik och ROLIG helg senare.

Klara färdiga gå!

Nu ska jag göra ett sista försök till att få liv i den här bloggen. Jag älskar ju att bläddra tillbaka i arkivet och läsa. För man glömmer, ibland kan jag hitta blogginlägg om dagar som jag inte ens minns att jag varit med om.


Nu är det helt omöjligt att försöka skriva ikapp allt som hänt sen sist. Det är gånget.

Ekorrhjulet är igång, det snurrar väldigt fort nu just. I fredags var vi iväg på en välbehövlig kräftskiva med en del av "Björnbärsgänget". Jag, Viktoria, Camilla och Eila for ut till vår villa i det härligaste av sommarväder. Det var spegelblankt på havet och solen värmde skönt. Vi satt ute i fårhagen större delen av kvällen och när det blev mörkt dukade vi upp till kräftskiva inomhus. Vi hade en superbra kväll och natt, i säng sökte vi oss först runt 3 tiden.
På lördagen åt vi en lång brunch och förbättrade världen ytterligare innan vi städade undan och tackade för oss.


Jag ska försöka knåpa ihop ett inlägg om Högakusten trail äventyret också. Det känns nog som ett måste.

En fin helg

Jag har en fantastisk helg bakom mig. Den innehöll allt man kan önska och lite till. Enda lilla minuset var att jag var tvungen att bromsa lite, jag hade mer än gärna gått "all in" både fredag och lördag. Med "all in" så menar jag sena nätter och galna upptåg, nu var jag tvungen att välja kväll att släppa loss på. Det var fredagen som kom först så då föll det sig naturligt att det var den kvällen jag gasade. Anledningen till att jag inte kunde gasa två kvällar heter Högakusten trail. Loppet som vi ska delta i nästa helg. 43 kilometer i svår terräng med en stigning på totalt 1500 meter kräver sin kvinna (eller man) så det kan vara bra att ha sparat lite energi till det, inbillar jag mig. 

Jag ska berätta om den fina helgen alldeles snart, jag ska bara springa näst-näst sista länken före lördagen. Med Maria och Yvonne i Norrbyin den här gången, ombyte förnöjer. 

På återseende. 

Sen sist

Vi har firat Viktorias födelsedag. 

Och helgen tillbringade jag på villan, himlen efter solnedgången var magiskt vacker.

En del av mig vill så gärna skriva, det finns så mycket att berätta, men ändå kommer jag inte till skott. Jag hatar att skylla på tidsbrist, som jag ser det så finns det alltid tid till det du vill göra. Jag tycker själv att jag är ganska bra på att prioritera och göra bra saker av min tid. Med det sagt betyder det inte att jag inte skulle kunna ligga på soffan en hel kväll. Det händer det också, och det är så prioriterat när det händer. 

Som vanligt är min hjärna i oordning, det är ingen ordning på allting, som Pippi skulle uttrycka det, men det börjar nästan kännas som att det är så det ska vara. 

I morgon ska jag springa till jobbet, vet inte när det har hänt sist. Någon gång i april kanske. Jag är inte så laddad, men jag blir väl vad det lider. 

Vi har knappa två veckor kvar till vad jag tror att kommer att vara min livs hittills fysiskt tyngsta utmaning, det är med skräckblandad förtjusning jag ser fram emot äventyret. Må det gå väl. Ett inlägg om det är under arbete, jag ber att få återkomma. 

Dagen före

Jag är på riktigt helt slut. Skickade ett varnings meddelande till Yvonne före vi for på länk, "bara så du veit så e ja slut i hovo", typ.
Jag blev på riktigt nästan lite rädd för mig själv. Det tog en hel dag för mig att ställa i klassen, bara att tänka ut sittordningen krävde Arkenlunch med en kollega, ni förstår, det är inte lätt så här i början.

#spring med kärlek

För det första, i dag har vi sprungit på Öjberget. Ett tvåtimmars pass med extra allt.

För det andra, i söndags snubblade jag över det här i mitt Instagramflöde. Jag, som ofta har sprungit ensam, i mörker, med musik i öronen, både här i "trygga" Skären, i Vasa och i Stockholm kände ett behov av att visa såväl mitt deltagande till flickans familj som den avsky jag känner gentemot gärningsmannen. Jag gjorde ett halvhjärtat försök till att locka med andra, jag hade ingen aning om hur många vi skulle bli, men jag hade laddat upp med ett gäng hjärtan med texten #springmedkärlek. 19.00 var det tänkt att länken skulle starta, 18.55 hade ingen dykt upp ännu, när första och enda deltagaren dök upp blev jag riktigt full i skratt. Det var Yvonne W, som jag annars springer 80% av mina länkar med. Vi gav oss iväg och de enda människorna vi träffade på vägen var andra Yvonne och Johan som var på hundpromenad. De fick varsitt hjärta, ställde upp på fotografering och vi var nöjda.

Ett fredagslångpass

Vi har länge pratat om att springa ut till Lotsstation, genom skogen till Raggskärsvägen och hem över de fem raksträckorna från Karlsö. I fredags var det dags, Yvonne S-E stod över, men Malin kom istället. Vi startade i raskt tempo längs Lotsvägen, efter ca fyra kilometer åkte mina kompressionsstrumpor av, det var för hett att springa i långbenat. Hetare skulle det bli, asfalten var inte att leka med, som tur var så fläktade det lite i alla fall. Tack den här sommaren för all blåst, det är guldvärt när man springer. Jag hade annars en inte alltför bra dag, en blåsa mellan tårna hade gett ett köttigt skavsår och min rygg var sådär halvknasig som den kan bli efter för många länka i hög fart. Annars var det bara bra, skogen bjöd på terräng, en del vackert hann vi se och vattnet räckte till. 

Hipp hipp hurra. 

Tappa fokus och hitta det igen

Jag föll av pinnen i juni, tappade bort mig själv för en stund. Det tog ett tag, men jag kom tillbaka. Så kan man kanske sammanfatta den här långa pausen. 

Sommaren har ändå varit snäll mot mig på många sätt. Det har inte varit något vidare väder att tala om, men det är inte så viktigt för mig egentligen. Jag har fått tillbringa massor av tid med människor jag tycker allra mest om, det slår alla soldagar med hästlängder. 

Nu tror jag att jag har hittat fokus igen. Jag lyssnade just på en klok man i tv, det han sa har alltid varit min filosofi, men på något sätt har jag nog tappat det det här senaste året. Inslaget handlade om "komma tillbaka till jobbet efter semestern stress", den kloka mannen sa att man ska försöka sudda ut gränserna mellan jobb och vardag, typ som jag brukade göra, se det stora i det lilla och njuta här och nu. Man behöver inte vänta med lyxfrukosten till söndag, det är minst lika härligt att äta den en tisdag. Eller varför inte gå på pick-nick en helt vanlig onsdagseftermiddag. Sånt brukade jag vara bra på, sånt ska jag bli kung på igen. 

sant

Så här önskar jag att jag tänkte. Så här ska jag försöka tänka.

Gjort i dag!