Dag 23

Det här får mig att må bättre eller som jag döpt det till "nu mår jag bra"

"Att vara stark är inte
att aldrig falla,
att alltid veta,
att alltid kunna.
Att vara stark är inte
att alltid orka skratta,
att hoppa högst eller vilja mest.
Att vara stark är inte
att lyfta tyngst,
att komma längst eller att alltid lyckas.

Att vara stark är att se livet som det är,
att acceptera dess kraft och ta del av det,
att falla till botten, slå sig hårt och komma igen.

Att vara stark är att våga hoppas när ens tro är som svagast,
Att vara stark är att se ett ljus i mörkret och alltid kämpa för att nå dit"


Nu mår jag bra, det är inte toppen varje dag men det går. Det har tagit lång tid, men jag trodde det skulle ta längre tid. I ärlighetens namn trodde jag aldrig att jag skulle börja må bra igen.
Det är klart att jag fortfarande tvivlar vissa dagar. Det beror inte på "det", det beror nog på motgångar i allmänhet som lätt kopplas ihop med "det".
"Att vara stark är att se livet som det är, att acceptera dess kraft och ta del av det, att falla till botten, slå sig hårt och komma igen." Jag föll till botten och slog mig väldigt hårt, anledningen till att det tog så här länge att komma igen är att jag vägrade acceptera. Jag vägrade fatta att det var så här det hade blivit och att det var så här det skulle vara.
Jag tror ändå inte att det skulle ha gått att göra på något annat sätt. Jag försökte verkligen, jag försökte vara stark, skratta, leva, älska, hata, busa, finnas för andra och bry mig. Jag vet att jag inte alltid lyckades men jag är förvånad över hur mycket jag klarade av när jag egentligen bara ville ligga under täcket och strunta i allt. Våren, sommaren och hösten 2010 är en enda dimma. Jag minns detaljer men ändå känns det som att allt flöt ihop till en enda gröt. Min kandidatavhandling skrevs ofta med tårar i ögonen och ångest över livets orättvisor, jag skrev, presenterade, lämnade in och godkändes utan att känna den minsta lilla tillfredsställelse. Vad var en simpel kandidatavhandling när resten av livet var förstört? Sommaren var en av de finaste i mannaminne, Andreas köpte Too-ticki och vi båtade väldigt mycket, mer skulle jag haft möjlighet till om jag bara orkat, jag träffade trevliga människor som förgyllde mina dagar, simskolan var rolig men var jag verkligen där? Jag var där, jag tog ansvar och jag gjorde mitt jobb, jag skrattade(inte lika mycket som vanligt) jag gladdes med barnen när de presterade och jag tröstade när motgångarna kom, men mitt riktiga jag, det var inte jag som var där. Hösten kom och jag kände ingen höstinspiration som jag vanligtvis brukar göra. Hösten är min bästa årstid, den här hösten var den sämsta någonsin. Jag visste inom mig vad som hade hänt men jag vägrade acceptera det. Det är för sent nu men jag önskar att jag blivit lite rättvisare behandlad. Det hade gjort att jag sluppit många sömnlösa nätter och ont i magen. Att inte veta är alltid det värsta. Speciellt för en som är expert på att dra egna slutsatser och koka ihop saker. Det värsta var att aldrig få klara besked.
Det är en sak som lämnat kvar och som jag märker av i mitt nya liv, jag har svårt att tro på vad folk säger, lita på min egen magkänsla (jag tror alltid det värsta), och att läsa av folk. Eller snarare lita på min förmåga att läsa av folk. Jag vet innerst inne vad jag tror men blir osäker och tänker "men det kan ju inte vara så, varför skulle det vara det".
Åtminstone jag kommer att försöka vara mer rak och ärlig i min kommunikation med andra. Det är ingen som vinner på att man säger saker för att vara snäll, gör saker som man egentligen inte vill bara för att "ställa upp"... Nu pratar jag inte om vardagliga saker som att städa, tvätta och sy i en knapp. Det är kanske mer ur ett "känsloperspektiv" jag filosoferar. Som att man är mer tydlig med vad man känner och inte känner, vad man tycker om och inte tycker om. Jag har i alla fall väldigt svårt med dubbla budskap och mitt tålamod är inte som det borde vara... Förhoppningsvis är det bara en tillfällig störning i min hjärna.