Syskonhelg i Parra

Innan jag far iväg till Monika ska jag skriva några rader om helgen som gick. Miniminisemestern i Parra.

På fredagen jobbade jag klart och for till mamma och pappa kring halv två. Vi drack en kopp kaffe, packade bilen och startade upp mot stan. Vi hämtade Viktoria och for sen till ÅA för att skjutsa Jenny till Brändö, efter det for vi till Smedsby och apoteket, via Prisma och mot Parra. Vi anlände till Parra ca 17.00. Eftersom Jenny och Daniel startat lite senare och således beräknades anlända ca 20 minuter efter oss hade vi fått information om var nyckeln fanns. Vi hittade den, gick in, packade upp, började med maten, drack ett vinglas, väntade lite till och började fundera om vi faktiskt var i rätt stuga. Vi konstaterade att det skulle vara ganska pinsamt om det plötsligt klev in en främmande människa som undrade vad vi gjorde där. Vi lekte att Andreas var den främmande människan och jag och Viktoria skulle försöka prata oss ur situationen, det blev mest en massa flams. Som tur var så dök Jenny och Daniel upp ganska snart. Vi lagade maten, åt den och fortsatte med choklad och rödvin. Vi konstaterade att maten vi hade med skulle säkert räcka i en vecka åt 8 personer. Andreas blandade både varma och kalla drycker, vi skrattade och skojade. Stämningen var på topp. Bastun eldades (säger man så om elbastu?) och vi hade "springa genom 1 meter snö tävling" från bastutrappan via liderknuten och till bastun igen. Såren på mina ben och fötter vittnar om en hård kamp. Man ska ju ge 100% i allt man gör, det vet ni väl?
Festen fortsatte tills vi inte kunde hålla ögonen öppna längre. Sängarna bäddades och vi sov en god natt sömn. På morgonen åt vi en frukost i världsklass. Vi hade äggröra och bacon, tre sorters yoghurt, bröd, korvar, skinka, ost, juice, kaffe, frukt, vi hade allt man kan önska av en semesterfrukost. Daniel tyckte att vi skulle chilla framför tv:n före backen. jag tror att åtminstone herrarna led av den beryktade sjukdomen på K, ni vet den som orsakas av för stort intag godsaker dagen innan... Hur som helst så påbörjade vi den stora skoprovningen och hittade passande skor och skidor till samtliga utförsåkare i sällskapet. Mot backen!
Jag har aldrig varit någon utförsåkare. Skulle inte pressen ha varit stor från gänget hade jag nog tagit mina flataskidor och begett mig ut i spåret. Men, här skulle visst åkas slalom. Jag var mer än lovligt nervös när jag for upp med Viktoria i liften första gången. För säkerhets skull klev jag av innan den värsta branten. Det gick bra att ta sig ner, det kändes som att jag inte gjort annat än åkt slalom och det faktum att det säkert var 10 år sen jag senast åkte märktes ingenstans. Men en stor portion självsäkerhet tog jag mig upp (okej, ett visst tjat från Viktorias sida då) i den andra backen, ända till toppen. Gudarna ska veta att jag ångrade mig, fy f vad brant det var. Jag var ju fast där, jag var tvungen att åka ner, det visste jag ju, men hur. Tur att man uppnått den ålder då man inte längre skäms för sig själv. Det var nog många som fick sig ett gott skratt innan jag tagit mig ner för branten. Viktoria fick till slut tillåtelse att åka ner en bit, jag tänkte att det kanske är lättare för mig om hon åker först. Det här fick ju konsekvenser för vår konversation och hennes "pep talk", resten av Parra hörde ju mitt ylande också... Till slut slutade jag fåna mig, bet ihop och bad till han där uppe. Nå ja, nu överdriver jag, så modig var jag inte, om sanningen ska fram så tog jag mig ner "sidlänges". Wioo tänkte jag när den första branten var fixad. I lugn takt skidade jag vidare och drömde om en långsam backe ner till liften. Jag stannar till och vänder mig om, ser att Daniel och Andreas är på väg ner så jag väntar på dem. Viktoria sticker iväg och försvinner. Andreas: du vet väl att det kommer en till brant som är ännu brantare. Jag tror att han skämtar men när han frågar om jag ser Viktoria så kan jag ju bara konstatera att det gör jag inte. Det kommer visst en brant till. Den gick dock lite bättre.
Efter tre timmar i backen hade jag fått nog, eller jag var genomfrusen. Jenny hade redan begett sig mot stugan, förkyld som hon var. Viktoria var inte svårflirtad, vi packade ihop oss och körde mot stugan. Killarna fortsatte åka en stund till. I stugan hade Jenny börjat förbereda maten. Vi var trötta, frusna och hungriga. När killarna anlände en timme senare smakade köttgrytan utsökt. Vi fortsatte äta lördagsgodis och ha det skönt. Jenny hade nostalgiskt nog köpt en "lauantaipussi" var åt oss. Vi jämförde då och nu och konstaterade att vi saknade lätkäliiga-godisarna. Efter mat och chill packade vi ihop oss och började köra mot stan. Jenny och Daniel fick ett nytt gäng på besök och stannade en natt till.

En kombination av trötthet och tankspriddhet gjorde att när vi kom till stan och till Andreas jobbs kontor (där vi skulle hämta hans firmabil) satt jag kvar i passagerarsätet när han klev ur och började gå mot bilen han skulle hämta. Jag satt fortfarande kvar och han vände om, öppnade min dörr och sa: det är nu du ska köra... Vad då trög? :)
Som grädde på moset förödmjukar han mig ytterligare genom att kläcka ur sig: ja har ställt in gps:n åt dig så du borde nog hitta. Chi-ching, 14 lustighetspoäng åt Andreas.
Tur att jag inte bryr mig så mycket, jag gillar att bjuda på mig själv.