Jag hade nästan glömt bort att jag är en sån som brukar springa. Jag har inte sprungit på "jag vet inte hur länge". I kväll kom jag mig iväg, min vana trogen siktade jag högst och sprang till Replot. Framme vid Sale hade jag lust att lägga mig ner på vägen och ropa "hjälp mig hem". Jag var trött, törstig och hade ont i ryggen. Tårarna var nära och jag hade leidon, skulle jag ha haft någon att ringa så hade jag ringt, men jag sansade mig, bet ihop och sprang hem igen.
Nu ska jag inte låta det gå två veckor till nästa runda.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar