Jag har lärt mig att inte blogga när jag kanske skulle vilja skriva som mest, ni vet när man är arg, frustrerad och lite ledsen och bara skulle vilja få HELA VÄRLDENS SYMPATIER.
Jag har ju som sagt blivit något av en balanserad individ nu, så jag gjorde det som är allra bäst när en är på krigsstigen, nämligen städa. Det finns inget som ger mig mer ro i själen som att städa. Jag tror att orsaken är den enkla att när man inte kan få ordning på kaoset i hjärnan så känns det bättre när man får utlopp för att organisera kaos någon annanstans, det vill säga i hemmet, så tror jag.
Jag vet inte ens varför jag var arg heller, det var nog mest en känsla. Ibland kommer allt över en och man blir bara SÅ FÖRBANNAT ARG PÅ ALLT (ja, jag är tvungen att förstärka med versaler).
Annars så har det varit en bra dag.
Det är lite spännande att vara mig, förra veckan hade bilen lite lustigheter för sig, den startade bara ibland. Jag vet innerst inne att det kan vara ackun som är slut, men jag orkar inte ta tag i det.
Jag har löst det hela med att köra runt med ett extra batteri i bagaget, starthjälp på egenhand, mycket praktisk. Jag som är livrädd för att känna mig beroende av någon är nöjd med arrangemanget. En vacker dag ska jag väl ta tag i att byta det arma batteriet också.
Jag har diskdag på jobbet på onsdagar. I morse när jag såg alla kaffekoppar kom jag ihåg vad jag glömde i går. Jag hade inte riktigt tid att diska, men samvetet sa "diska kvinna". Jag la i proppen och började tappa vatten.
Mitt i allt kom jag på att jag kanske glömt att dra ur kupévärmaren (man får inte ha i den på jobbet) så jag tar på mig jackan och går ut för att kolla (den var ur så klart, hälsar hon som dubbelkollar strykjärn, spis och kaffekokare varje morgon, även om de inte alltid använts).
När jag är på väg upp för trappan till lärarrummet slås jag av tanken stängde jag av vattenkran när jag gick?, men jag sansade mig och tänkte så klart du gjorde, sluta noja.
Medan jag är borta utspelar sig följande scen i lärarrummet:
kranen tappar vatten för fullt, K kommer in och frågar N som sitter vid skrivbordet vem som diskar? N svarar att det gör Sara. Men ingen av dem vet var jag är. När vattnet hotar att rinna över tar K beslutet att stänga av.
När jag kommer in i lärarrummet är allt som vanligt, kran är avstängd och vattnet är precis på lagom nivå. Jag fortsätter min diskning och tänker på hur fånig jag är som tror så illa om mig själv, hur skulle det ens vara möjligt att jag gått ut utan att stänga kranen?
När K, som varit till klassen en sväng, kommer in i lärarrummet utbrister hon nu had du nog tur, ja stängd av vattenkran åt de just föri e sku rinn på golve, men, fortsatte hon nog va e skönt ti si att e aar som e lika vimsig som jag.
Så vid närmare eftertanke så behöver jag inte skämmas för min tankspriddhet, jag kan glädjas åt att jag kunde glädja någon.
Annars så har jag leidon av vintern nu. Bort med skiten tycker jag. Kölden är värst, jag hatar att frysa.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar