dag 17

Ett minne

Det här skriver jag för att det är ett roligt minne men samtidigt för att få det nedskrivet och sparat.
Vi, jag och Jenny flyttade till Stockholm hösten 2006. Vi började hyra vår fina tvåa i Kista från 1.9. Vi betalade enligt konstens alla regler in 6000 kronor i hyra + 6000 kronor i depositionsavgift till vår hyresvärd Lars. Någonstans gick det fel och den gode Lars fick inga pengar. Han ringde oss en första gång för att kolla vart pengarna lämnat. Vi sa som det var att vi betalat in pengarna på hans konto men att vi genast skulle kolla upp saken. Ett telefonsamtal till Aktia Vallgrund gav oss informationen att pengarna lämnat våra konton och banken men att det kunde ta någon vecka innan Lars fick in pengarna på sitt konto. Vi bad vår vän Lars att ta det lugnt och invänta stålarna. Han ringde oss en andra gång och upplyste oss med en viss irritation i rösten om pengarna fortfarande inte ramlat in på hans konto. Vi lovade kolla upp saken igen. Vi hörde inte av Lars på en vecka och trodde att pengarna kommit tills...

En fredag i slutet av september. Vi var på Coop forum i Norrviken, vår favoritbutik. Min telefon ringde och jag såg att det stod "Lars ringer" på displayen. Hyresvärd Lars lät mycket irriterad och lät meddela att han ville ha 6000 kronor redan samma kväll. Jag lät honom förstå att det var helt möjligt så länge han gick med på att få sina pengar kontant. Det gjorde han. Han och frun Marja skulle gå på bio i Kista samma kväll så det passade bra att stanna till på Helsingörsgatan 14 och hämta 6000 kronor. Vi handlade klart och gick ut till bilen. På parkeringen låg det en 20 kronors sedel. Vi plockade inte upp den och tänkte inte heller mer på den, för stunden.
Väl hemma inser vi att vi har ett problem. Jenny har flyttat över det mesta av sin kvarvarande besparing till en sparfond som inte går att röra så där bara. Jag i min tur har mitt visakort på vift eftersom det gått ut och det nya inte hunnit anlända. Nemas problemas säger tjejerna, vi flyttar över pengar från mitt konto till Jennys. Smidigt. OM, om det inte vore så att kortet med bankkoder är spårlöst försvunnet, det finns inte att hittas någonstans. Gudarna ska veta att vi letade. Mitt i letandet kommer jag på att jag har en kopia på kortet hemma i en byrålåda i vardagsrummet. Vi ringer ett samtal till vår kära syster och ber henne gå hem till mig, låsa upp dörren med reservnyckeln som finns i uthuset, ta fram koderna ur lådan och läsa upp kod nummer 44. Saken är biff. 6 lakan överförs till Jennys konto och vi dansar lite segerdans. Nu var det bara att gå ner några hundra meter till Gallerian och låta bankomaten spotta ut 6000 riksdaler. Hit men inte längre kom vi, bankomaten ger oss 4500 kronor och ett meddelande om att maximalt belopp för dagen uttagits. Vi står alltså med i runda slängar 1500 kronor för lite. Vi är finländare, vi ger inte upp, vi kryper inte till något jäkla kors och vi ber för tusan inte om hjälp. Vi störtar hem till vår enkla boning och arrangerar en pengainsamling utan dess like. Vi gräver i fickor, väskor och penaler, vi dammsuger bilen på småmynt och vi tömmer våra plånböcker. För varje 10 cent vi hittar utbrister vi i ett stort glädjetjut, i klass med Ronjas vårskrik. Vi lyckas skrapa fram en 50 euros sedel, en 500 kronors sedel, några 100 kronors sedlar och en sjuhelsikes massa euromynt. Eftersom vi vid det här laget inte varit bosatta i mellanmjölkens förlovade land i mer än ett par veckor så hade vi inte hunnit samla på oss så mycket svenska mynt, men några 1 kronor hittade vi nog. Nu var goda råd dyra, klockan tickade på och Lars skulle snart uppenbara sig utanför vår dörr. Vi drog något gammalt över oss och kastade oss ner till Forex i Gallerian. Peter V på Forex lät oss förstå att 10, 20, 50 cents mynt gick inte att växla in där, vi som kom med en hel halv plastpåse full med europengar. Vi stiftade senare bekantskap med denne Peter V och han lär ha berättat att han funderat bra länge på vad det var för tossiga finnar som skulle ha växlat så mycket och så värdelösa mynt. Vi summerade ihop det vi skrapat ihop hittills och kom till den angenäma (i den stunden inte så angenäma) summan 5980 kronor, inte ett öre mer. Den gode Petski på Forex visste berätta att på Centralen fanns en Forex som tog emot mindre mynt. Klockan visade på 20.15. Det fanns ingen tid för betänkelse. Mot Stockholms Central stod det på tåget som vi klev ombord på 5 minuter senare. Vi ankom Stockholm C 14 minuter senare och satte kurs mot Forex, precis när vi störtar in så dras en gardin för luckan, det kan inte vara sant. Men det var det, Forex på Centralen stängde klockan 20.30. Men det fina i kråksången och bedrövelsen var att personalen på Forex var hyggliga nog att upplysa oss om att Exchange Finans på City Terminalen höll öppet till 21. Räddarna i nöden växlade oss pengar till en summa av 37 kronor. Yes, vi låg 17 kronor på plus. Vi tog oss via Svensk kassaservice för att snygga upp våra pengar lite, vidare till det väntande (nå nä, det väntade nog inte enbart på oss) tåget mot Kista C. Väl ombord på tåget pustade vi ut lite och Jenny häver fram alla våra stålar för att göra en sista kontrollräkning. Efter en stund ser vi hur många nyfikna ögon stirrar på sedlarna. Det är väl onödigt att jag berättar att Jenny var mycket snabb att lägga in pengarna i väskan igen. I Hallonbergen reser vi på oss, det känns som att tåget går fortare om man står färdigt vid dörren. 20.55 ringer inte så överraskande vår Lars och undrar om vi är hemma.
-Snart, flåsar vi som svar. Språngmarchen från tunnelbanan och hem till oss har redan påbörjats. Det är två andfådda typer som rusar upp för trappan till lägenheten och det väntande paret Rydqvist. Vi ber dem artigt kliva in och vi överräcker andäktigt en bunt 500 kronors sedlar. Mission completed, vi high-fivar och gratulerar varandra till väl utfört arbete. Nu väntar fredagsmys efter en minst sagt omtumlande eftermiddag. Jag öppnar kastrullskåpet och ut faller, vad då tror ni? Jo så klart ett stycke bankkodskort.

Jenny: jaaa, e kan ha vari jag som städa undan e...

Historiens lärpeng: plocka alltid upp pengar som ligger på gatan. Vi skulle ha sluppit resan till Centralen om vi plockat upp tjugan...

Snipp snapp snut, så var sagan slut.