Jag och Jenny började blogga när vi flyttade till Stockholm, dels för att familj och vänner skulle kunna följa oss och vårt liv i den kungliga huvudstaden, men också för att vi själva skulle ha ett minne från tiden där. Vi skrev flitigt på bloggen och hade faktiskt en hel del läsare, både kända och okända. Att skriva blogg är ett sätt att dela med sig av sitt liv åt folk som man kanske inte har daglig kontakt med. När vi flyttat hem igen kändes det naturligt för mig att fortsätta blogga. Det var ett bra sätt för mina svenska vänner att hålla sig uppdaterade om vad som hände i mitt liv, och när jag var i Sverige längre perioder så kunde folket här hemma läsa vad jag (vi) hade för mig (oss). Nu är Sverige inte längre en del av mitt liv på det sättet. När jag mådde som sämst i fjol så orkade jag inte blogga alls, jag ville men det kändes så löjligt att skriva om små fjuttiga händelser i livet när det var ett projekt i sig att orka ta sig genom dagen.
I somras började jag blogga igen och märkte ju att jag hade saknat det. Jag skriver numera mest för min egen skull. Klart att det är trevligt att folk läser men mest skriver jag för att minnas de dagar som gått. Det är jätteroligt att gå tillbaka och läsa gamla inlägg, förundras och förfäras.
I bloggvärlden har det diskuterats flitigt om bloggare förskönar verkligheten. Det är väl till viss del sant, i mitt fall handlar det kanske mer om att välja ut guldkornen. Allt som skrivs är ju så klart sant, men det finns ju en sanning bakom också, allt det som jag väljer att inte skriva. Men jag tror ändå att jag ger en ganska realistisk bild av mig själv. Det här är jag, i ett nötskal, om än ett lite mer komprimerat sådant.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar