Dagens tanke: Livet är bara livet; men vi insisterar på att göra det komplicerat.
Jag har ingen lämplig bild, men desto mera text i stället.
Jag tänker väldigt mycket; jag tänker på hur jag för mig, hur jag agerar, hur jag borde göra och hur jag vill göra. Jag tänker nästan för mycket.
Men en sak tänker jag sällan på, och det är egentligen ganska konstigt; jag tänker sällan på hur andra människor uppfattar mig och om det jag gör räcker till. Prestationsångest är ett relativt främmande begrepp för mig. Vilket jag har förstått att jag ska vara glad över, jag kan bara föreställa mig hur jobbigt det måste vara att hela tiden ifrågasätta sig själv och sina verk.
Jag vill inte påstå att jag har något superbra självförtroende, jag tror inte att det handlar om det. Jag tror mer på lathet, nå nej, jag skojade bara. Det är väl inte lathet, men inte är det obryddhet heller. Kanske det ändå i grunden handlar om att jag är trygg i mig själv. Jag vet att jag oftast gör mitt bästa, det som för stunden är mitt bästa, och att det räcker för mig. Jag är ingen som ger hundra procent i allt jag gör, och därmed inte heller den som kräver det av andra. Jag nöjer mig med att saker görs halvbra. Jag tror att det kan ha att göra med att jag inte är superbra på något, jag är halvbra på allt. Då kan man inte förvänta sig superresultat heller. Det är säkert en av orsakerna till mitt yrkesval. Hade jag varit bäst på något specifikt hade jag säkert blivit ämneslärare.
En tanke som snurrat i min hjärna är den som kom efter att jag läste citatet "livet är bara livet; men vi insisterar på att göra det komplicerat". Det är ju så rätt, det är precis så det är. Vi gör ofta allt allvarligare, större, hemskare, svårare än vad det är. Jag tror för min egen del (den enda jag kan tala för) att jag skulle må mycket bättre om jag slutade ta saker på så stort allvar. Man borde glädjas supermycket när det går bra och när det finns saker att glädjas över. Sorg kommer oavsett förr eller senare och då måste man sörja och vara ledsen. Nu pratar jag inte enbart om sorg som i död och bortgång. Det är alla slags tråkigheter jag pratar om.
Jag brukar försöka påminna mig själv varje dag om att det här är ditt liv nu Sara, det går inte i repris, det kommer ingen andra chans. Jag vet vad jag vill, jag har en tydlig bild av hur jag vill att mitt liv ska se ut, men jag kan bli riktigt ledsen på mig själv ibland när jag märker hur lätt jag ger upp saker, jag är inte den som orkar kämpa i motvind speciellt länge. Undantag finns så klart, men det handlar mera om att saker jag själv inte har makt över, så som känslor till exempel.
Min poäng är att jag vill uppmana er att tänka över vad som är viktigt i era liv, hur lever ni och hur vill ni leva?
Det finns ingen som ger dig en guldstjärna på dödsbädden, eller ett bättre liv i himlen, för att du haft ett jobb du vantrivts med hela livet, vänner du inte känner dig bekväm med eller en partner som du egentligen inte är lycklig med. Det finns ingen anledning till att slösa med livet. För min egen del tänker jag sluta med det genast.
Ja, jag har lyssnat på många poddar, med många kloka kvinnor som kommit med bra livsinsikter. Det är så lätt att tänka hur man borde agera och hur det borde vara. Det är en helt annan sak att leva efter det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar