Bright side

Redan på tisdagskvällen visste jag att onsdagen kommer att bli en knasdag, men jag förmådde mig inte göra något för att underlätta situationen. Låt det komma bara tänkte jag, och livet lydde plikttroget. Onsdagen var evighetslång, det svämmade över på mitt skrivbord, allt i en enda röra på min kateder och snudd på kaos i min hjärna. Det var en sån dag då man får fokusera på en timme åt gången, ladda om och flytta fokus framåt en timme. Jag hade dock ett mål, jag visste att bara klockan slår 14.15 så får jag ta tag i kaoset. Så jag gjorde som vi lärare så ofta gör, satte masken på och levererade, det värsta jag kunde. Jag tog till och med i från tårna tror jag, bara för att kompensera det kaos som rådde runt omkring mig. Sista rasten när jag satt och rättade förhör vid kaffebordet (av den enkla orsaken att jag och mitt väsen inte fick plats vid det egna skrivbordet) började det ramla saker från skrivbordet rakt mot mitt håll där jag satt. Jag slängde en blick på prylarna som av någon anledning satts i rörelse och Kerstin som noterat min blick sa " kommer e pådde?" Bokstavligt så kändes det. Men, som sagt från 14.15 och till 17.50 jobbade jag som en maskin. Rättade, planerade, renskrev, antecknade, rättade, planerade, rättade lite till, sorterade, mappade in, ordnade och hade mig. Och oj så bra det blev. Jag kunde gå hem på kvällen med ett leende på läpparna och en vetskap om att i morgon blir det en bra dag. Jag är på grön kvist.

Tyvärr så är den gröna kvisten inte så lång. Därav den tidiga morgonen.

Jag lovade ju att jag skulle berätta om något jag kom att tänka på när jag körde hem från stan i tisdags, jag kom att tänka på när jag och Jenny körde hem från Åbo med sommardäck i snöstorm, känslan var den samma, armarna var lika stela och höll krampaktigt tag om ratten, förutom att jag ju hade vinterdäck i tisdags.

Jag kanske har berättat det förr, men vet ni, då ska ni bara göra som när fammo berättade någon rolig anekdot för 56:e gången, man bara log och sa "nämen", "åhå", "oj nää", "hahaha" som om det var första gången man hörde det.

Det var den två dagar före jul och året var 2006, jag och Jenny skulle hem till fäderneslandet och fira jul. Vi hade fyra månader tidigare packat min vita Chrysler neon till bredden fylld av tavara och emigrerat västerut. Vi hade inte en tanke, eller det minsta rum heller för den delen för vinterdäck. När vi körde av båten i Åbo insåg vi att "hey, det här kommer inte att gå i raketfart". Vi hade en söndrig framlampa och en vindrutetorkare som inte fyllde någon större funktion längre. Det vräkte ner snö och hela vägen var en enda risgrynsgröt. Vi körde på riktigt 40 km/h mellan Åbo och Björneborg. Så fort det kom ett möte så blev hela vår värld vit, vi såg inget, bara snö. Jenny ylade flera gånger om att "vi minsann borde ta in på HOTELL". Jag ville hem. I Tjöck försökte hon övertala mig om att vi kunde övernatta hos Kaj och Yvonne, men jag ville fortfarande hem. Vi kom oss hem, turresa Åbo-Södra Vallgrund på dryga 8 timmar, slå det om ni kan.