Gårdagen var en så otroligt skön och skrattig dag. Jag skrattade, vi skrattade, de skrattade, både när det var tillåtet och när en, man, vi inte fick, skratt smittar och skratt befriar.
Vi, och med vi så menar jag; jag, mamma, pappa och Jenny var i kyrkan. Och sen for vi till gravarna och tände ljus, några fler än i fjol. Jag vet inte hur det är i andra familjer, men i vår familj har vi alltid nära till skratt. Vi kan skratta när det är som sorgligast, när man kanske borde gråta, visst gråter vi också, men skrattet är alltid nära. Först gråter vi, sen skämtar vi och skojar och så gråter vi kanske lite till.
På Axels begravning när Krigsveteranerna läste sin hälsning till Axel grät jag och Jenny så mycket så kyrkbänken skakade (kändes det som), plötsligt ser jag Viktoria längst ut i bänken som via Jonas, diskret skickar en bunt näsdukar till sina storlipande syrror, då hade jag plötsligt svårt att hålla mig för skratt, mitt i all gråt.
Jenny bjöd på kyrkkaffe, i begravningsstil i form av smörgåstårta. Lyckat drag, man blir hungrig i kyrkan nämligen. Sen fortsatte vi via Replotgravarna och så hem. Viktoria och Bosse var ut i samma ärende och kom via mamma och pappa på kaffe och glass. Vi tillbringade eftermiddagen där, mysigt med familjehäng.
I dag har jag mycket jag borde få gjort, byta däck står högst upp på "to-do listan", följt av skriva teatermanus, springa, tvätta, gå på Tupperware hos Susann, det sista är nog bara ett rent nöje.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar