De e mycket nu

Jag låter som en papegjoa, men saken vad det är körigt nu. Alltså helt på riktigt så räcker min tid inte till. Jag hatar känslan av att hela tiden vara två dagar efter i allt man gör. I går kom jag hem vid 16 tiden, men klockan 18.00 var jag i skolan igen. Det kröp i min kropp av frustration över ogjorda saker, så jag var helt enkelt tvungen att fara tillbaka. Efter två timmar till på jobbet var jag inte klar, inte nöjd, men tvungen att fara hem för att inte missa min måndagsspringning. Jag prioriterar tyvärr först bort sällskapslivet och sen motionen när jag måste prioritera. Jobbet går först (vilket jag antar att är en sund prioritering), och ordning i hemmet måste jag ha, annars blir jag vansinnig. Vansinnig blir jag å andra sidan också om jag inte får träna. Jag vet på riktigt inte när jag var till gymmet sist, om jag har varit dit i oktober är oklart. Kanske inte sen september. Det stör mig så klart väldigt mycket. Dags att hyra ut gymkortet igen kanske.

I kväll klockan 20.00 får jag i alla fall kombinera sällskapsliv och motion, långpromenaden med Viktoria ser jag fram emot.

Annars är det väl inte så mycket nytt under solen. Jag har försökt börja läsa en bok i flera veckor nu, men jag har bara kommit till sidan 12. Jag är hopplös när det gäller att läsa. Jag kan somnar så fort jag tar tag i boken. Så har det alltid varit, det tar superlänge för mig att läsa ut en bok, av den anledningen att jag inte läser mer än 1-2 sidor per gång. Förr när jag reste mycket till Sverige så läste jag alltid massor på flyget, båten, bussen eller tåget. Jag måste ha flera böcker med mig på resan, för att undvika tristess, jösses vad tråkigt det var att resa sex timmar med buss, 12 timmar med båt, vänta en till sex timmar på ett tåg och sen resa ännu i bästa fall två timmar, i värsta fall fyra timmar med tåg. Flög man så gick det ju snabbare, men även då var boken en bra vän, långa väntetider och en inte alltför tjohej inställning till att flyga. Jag älskar att flyga, i alla fall tanken på det, men sen när jag väl är ombord och planet är uppe i luften så känns det lite obehagligt, då är en bok ett bra sätt att koppla bort.

Nu kom jag in på ett sidospår, som så ofta.

Kaffe, smörgås och lite planering nu så är jag snart på väg mot Replot igen. 

Det ska väl kännas att en lever.