lördag 6 april 2013

Glamourlördag

Precis som rubriken antyder så har jag en fruktansvärt glammig kväll på gång här. Jag fick till en halvlång länk tack vare Viktoria som skulle till stan och tog med mig till Replot. Det är så mycket roligare att springa hemåt eller mot ett mål.
Efter den svettiga starten på kvällen ska jag duscha och sen raskt ta itu med provrättning. Ett ypperligt lördagsnöje om ni frågar mig, sagt med en viss gnutta ironi så klart.

Festlig dunka-dunka musik spelas från grannarna, men är det lördag så är det. Får bara hoppas att de lugnar ner sig tills jag ska sova.

I brist på bättre bloggmaterial så kan jag dela med mig av ett samtal som jag önskar att aldrig ägt rum. När ska jag lära mig att inte prata utan att tänka efter?

Diskussion i bilen på väg mot Replot
Viktoria: e ji -1 grader
Jag: va häftigt att e visar temperaturen på spelon. Alltså e måst ju va för att int e ji orginalspelo som e jär he.
Viktoria: mmm, men hede e ju färddatorn...

Jag tänkte för mig själv "men nu får du nog lär de ti va tyst".


Före länken laddade jag med P:s hembakade bröd och fil.


Alltid när jag äter fil tänker jag på vad jag och Jenny körde med när vi tränade till maraton, vårt slogan var "en mil en fil, två mil ettans fil". Sprang vi bara en mil så var vi inte värda mer än fettfri fil. Men sprang vi två mil så fick vi äta en ettans fil.
Det var också på den tiden när vi åt (som Daniel T kallade det) "höifröje å gröitin", när vi hängde på dörren vid gymmet varje morgon för att sen gå dit på kvällen igen. När vi skulle hälsa på Jonny och Nadja i Sthlm och stannade på väg ner till Åbo för att äta kall gröt med mjölk. Det var på den resan vi skulle få äta godis för första gången på flera månader och vi stod i tax-free butiken tills tårarna rann och vi i rena ilskan över att inte kunna välja godis till slut gick upp till hytten igen för att noga tänka över vad vi ville ha. För skulle man äta godis så måste det ju verkligen vara exakt på pricken rätt. Vi valde med omsorg och till slut föll valet på en Twist påse, som vi för övrigt åt endast de allra godaste bitarna ur, resten slängde vi (ja ni läste rätt). På den tiden skulle varje matintag kombineras med träning. Hjärnan slutade fungera, vi slutade vara sociala (man måste äta när man är social) och vi blev bara trötta och griniga, vi umgicks mest med varandra och skulle våra karlar eller någon annan hänga med så fick de minsann finna sig i att det var vi som bestämde både mat och aktivitet. Minns du Jenny ett år kring Valborg när vi måste inleda en "middagsbjudning" med att springa, sen äta middag med D och M, för att sen nästa morgon hänga på gymdörren igen. Eller den fastlagstisdag vi inte åt en enda fastlagsbulle (vi åt ingen någon annan dag heller). En slät kaffekopp på Görans, mjölk var det inte tal om.
Visst, vi hade en superbra kondition, synliga armmuskler och vi var i vårt livs form. Men det var absolut inte värt det. Aldrig.

Förlåt Jenny för att jag hänger ut dig nu också, men jag tror att du är okej med det. Vi har bearbetat det här och kommit fram till att det var en tid i livet vi mådde bra både fysiskt och delvis psykiskt också, men en tid då vi fick offra på tok för mycket av allt annat i livet.

Inga kommentarer: