Små tankar om stora saker

Jag vaknade tidigt efter en dålig natt. Ingen bra kombination precis, men det är ju lördag i dag så det gör inte så mycket. 

Trots att jag vaknade tidigt så har jag inte fått så mycket uträttat. Vid närmare eftertanke så har jag inte gjort någonting alls. 

I går kväll när jag låg och inte kunde sova tänkte jag på hur det kommer sig att jag upplever det som att det aldrig är balans i mitt liv, jag är nöjd med vad jag har, vissa dagar är bättre och vissa sämre, men överlag så är jag väldigt nöjd. Ändå kommer jag aldrig till den punkten då jag kan känna att "nu är allt bra". Är det min strävan framåt som gör det eller har jag helt enkelt bara fått ett väldigt oflyt? Kanske är det för att jag aldrig väljer den enkla vägen. För några år sen handlade det om att pussla ihop livet mellan två länder, att aldrig känna sig hemma och att hela tiden vara tvungen att säga "hejdå" till folk, åt det ena eller det andra hållet, ofta på obestämd tid. Då var min högsta önskan ett hem, ett (1) hem. Att i nästan sex år leva i upp till fyra olika hem samtidigt var fruktansvärt jobbigt. Det skapade oordning både inombords och rent praktiskt. Det kändes ofta som att livet gick ut på att kompromissa, uppoffra sig och försöka vara till lags. Visst var det en bra tid också och absolut inget jag ångrar, men jag kan bli alldeles matt bara av att tänka tillbaka. Trots att jag större delen av tiden vantrivdes med att ha det som vi hade det så valde jag ändå att fortsätta, tankarna på att det kommer att lösa sig var starkare än allt negativt som situationen förde med sig. 

Jag är positiv, jag vill tro att saker fixar sig, det ordnar sig alltid på något sätt och ordnar det sig inte så som du först tänkt så måste du tänka om och finna dig i det nya. Jag kunde ha valt den enkla vägen, byggt ett Älvsbyhus på "min" tomt med en man som älskade mig mest i hela världen och 1000 gånger mer än jag förtjänade, skaffat tre barn och mot min vilja kanske en katt, levt ett vanligt och tryggt liv här i min hemby. I stället valde jag bort den möjligheten för att välja en annan, mycket mer komplicerad väg. Valet var självklart eftersom jag inte var lycklig i det liv jag levde och jag vet att jag gjorde rätt val. Ändå kan jag ibland tänka på hur livet skulle vara om jag bara valt den enklaste vägen. Kanske jag hade anpassat mig och blivit lycklig, eller så inte. 

Det jag så småningom ska komma till så är en undran om det faktiskt handlar om att aktivt välja, eller om ödet väljer åt en. Valde jag det här eller blev det bara så här brukar jag fråga mig. Ibland blir jag osäker. Så klart är det du själv som styr över dina handlingar, men vissa saker går bara inte att styra över och då måste det väl anses som att det är (typ) ödet som bestämt. Jag kunde ha valt ett annat yrke, det känns som att läraryrket näst efter artistbranschen är det mest osäkra man kan tänka sig. Det finns jobb här och där, du ska ha ett väldans bra flyt, ett enormt kontaktnät och vara beredd på att jobba häcken av dig för att få åtminstone ett ynka vikariat. Nu har det alltid ordnat sig för mig och jag har fått de jobb jag velat ha, men stressen innan allt är klart för nästa termin gör en ibland snudd på galen. Ibland önskar jag att jag inte bestämt mig redan som 7-åring att det var lärare jag skulle bli. Tänk om jag bestämt mig för att bli sjukskötare, då hade jag säkert sluppit det mesta av den här jobbstressen. 

Min personlighet är nog sådan att jag måste bli utmanad för att inte tröttna det måste vara hårt och besynnerligt mellan varven, men det måste också vara sockervadd och fyrverkerier. Så har det alltid varit, men nu börjar det faktiskt kännas som att jag kunde tänka mig att välja en enklare sidoväg, eller rent av strunta i valen och bara låta ödet bestämma. Kanske jag kunde nöja mig med lite färre besynnerligheter och fyrverkerier bara på villaavslutning och nyårsafton...
För det kostar nämligen att välja, och när varje val innebär extra mycket av allt, extra mycket sorg och extra mycket glädje ställer man sig ibland frågan är det verkligen värt det? Hittills har svaret varit självklart! Egentligen så är det fortfarande självklart, men med ett tillägg i form av så länge det går. För nu tror jag faktiskt att jag har insett att det finns en gräns och det finns begränsningar, jag är långt från gränsen ännu, men jag har noterat att den finns.