Jag fattar ingenting. Mörkrädd är verkligen det sista jag har varit. Jag har sprungit långa sträckor ensam i mörkret, jag har varit ensam på villan över natten i slutet av september, jag har kört båt ensam i mörkret och framför allt så har jag bott ensam väldigt långa perioder. Jag brukar vara van att klara mig själv, att det har varit mörkt har aldrig varit något som jag brytt mig om, inte före nu. Nu märker jag att jag är något, rädd är nog fel ord, men kanske lite så där på helspänn, så att jag lyssnar efter ljud och tycker att det kunde ha varit trevligt om Andreas varit hemma i natt. Fåntratt säger jag till mig själv mellan varven, ändå kan jag inte låta bli att önska att källardörren skulle vara låst. Hur fånigt som helst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar