Allt och inget

Visst har det varit skönt att vara ledig den här veckan. Jag har inte gjort något speciellt, men det har varit skönt att bara vara här hemma. Städa lite, bjuda hem bästisar på kaffe, gå en promenad, läsa tidningen i lugn och ro och bara vara.

Det ska ändå bli skönt att återgå till vardagen, eller skönt att avsluta sportlovet. Ledigheten kommer jag delvis att sakna. En vecka är lite för kort tid för att man ska hinna både koppla bort och ladda om. 

Jag hade sett fram emot sportlovet med skräckblandad förtjusning. Jag visste att det skulle bli tungt, samtidigt som jag behövde få vara ledig. 

Jag har valt att inte skriva så mycket om det i bloggen, för att det hör till det allra mest privata det som jag inte vill dela med resten av världen. Men nu känner jag att jag vill skriva någon rad, eftersom det ändå påverkar mig och mitt liv på så många sätt. Det handlar om att bearbeta sorgen efter det vackra som inte fick stanna, den lycka som visade sig en kort stund, men som försvann och lämnade efter sig djupa sår. Det handlar om hur vacker kärlek kan vara och hur sårbar den är om den utsätts för fel sorts prövningar.

I dag har jag varit till stan med mamma och Jenny. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte styrde upp någon kvinnoresa på sportlovet, men det gjorde helt enkelt för ont. Minnet från ifjol är för starkt ännu och jag skulle inte ha orkat varken arrangera eller delta. Kanske vi gör om det nästa år igen. 

Vi hade i alla fall en bra dag på stan. Jag lärde mina kvinnor skillnaden mellan att behöva och att vilja ha. Tyvärr har jag lite svårt att anamma det själv alla gånger. Vi åt lunch på stan, alla lärare och skolpersonals dröm, vi shoppade lite och vi förfasades över hur dyr en kopp kaffe är. 

Nu ska jag springa. Hårt och långt.

Filmer och sånt

I dag när jag var ute på promenad funderade jag över hur det kan komma sig att jag kan se den danska tv-serien Anna Pihl för andra gången inom ett halvår och tycka att det är som att se nya avsnitt varje gång. Jag minns på riktigt inte vad som ska hända. Definitivt inte detaljer, kanske någon yttepytte del av handlingen. Men inte så att det skulle störa mitt tittade.
Samma sak är det med filmer och böcker. Jag är urdålig på att se nya filmer eller läsa nya böcker. Jag är superkritisk och tappar tålamodet fort, därför har jag en repertoar på låt oss säga 20 filmer som jag ser om och om igen. Och varje gång är det nästan som att jag skulle se filmen för första gången. Frågan är om det här är normalt eller om man borde bli rädd.

På tal om tv och tålamod, jag har ett (1) tv-program jag följer och det är Familjen Annorlunda. Det är i princip enda jag ser för tillfället, förutom nyheterna då. Men inte ens Familjen Annorlunda orkar jag se från början till slut, jag måste upp och vandra lite mitt i, hämta vatten, kolla facebook, byta tröja, vad som helst. Jag är säkert jättestörande att ha som tv-sällskap funderar jag. Därför brukar jag undvika att se på tv med folk, jag kan ju inte uppföra mig.
För att inte tala om filmer, engelska filmer med handlingar som övergår mitt förstånd. Då är jag hopplös. Jag är en sån som frågar "vaför gick an tidde?", "va va hede?", "vem ring?", " vart sko an?", "alltså e hande snäll elo dum?", "hur veta on hede?" och så vidare. Jag är hopplös på att förstå sammanhang i filmer, speciellt usel är jag på actionfilmer, då det händer mycket, fort och ofta... Jag har funderat att det beror på att jag är otränad när det gäller att se på filmer. Det intresserar mig inte.
Däremot tycker jag om tanken på att se på film. Det är mysigt att sitta i soffan under en filt med en tekopp och se en film, det är bara det att jag sällan orkar hålla mig vaken genom, eller har tålamod att se klart hela filmen. Det är nog bara mysigt i tanken.

Ron Pope

                           Jag hade ju glömt bort att jag gillar den här mannens röst väldigt mycket. 
                      Kom på det nu i kväll när jag satt här med mitt kvällste och min äggsmörgås.

                        För övrigt så känner jag mig lite som Stinky i dag. Lite så där besvärlig.

Bästis besök

I går kväll fick jag besök av en saknad bästis. Trots att det inte gått många dagar sen vi träffades så hade vi mycket att prata om.

Ska man ha kaffefrämmande så måste man ju ha något att bjuda på. Jag hittade den här superenkla kakan och jag tror absolut att det kommer att bli en favorit. Lätt att baka och megagod.

Om att koka soppa på en spik

Jag älskar när man gör mat på ingenting och det blir "typ det godaste du ätit". Okej, det här var nog inte ens i närheten av det. Men från att ha trott att jag inte hade något hemma som kunde göras till lunch så trollade jag fram vitkålssallad med grynost och oliver, lite balsamico och olivolja på det, en morot som skars i stavar och två lindströms biffar från frysen. Hur bra onsdagslunch som helst.

Ibland glömmer jag bort att jag inte tror på reinkarnation och tror att jag ska bli mästerkock i mitt nästa liv.

Festligt till morgonkaffet

En bil för den riktiga mannen, minsann. Det kliar i mina shoppingfingrar när jag ser en annons som denna. Skulle jag bara ha lite bättre ekonomi så hade jag handlat hem den osedd. Å andra sidan kanske dryga tvåtusenlappen kunde vara värd det nöjet.

Eller, kanske man skulle göra en sportlovsutflykt till Rinta-Jouppi och fråga efter en en bil för den riktiga kvinnan.
Nu kände jag mig tvungen att göra lite research.
Till " Women's World Car of the Year 2013" utsågs Ford Fiesta 1,0 EcoBoost. Minsann.

Bild på den finns här.

Jag vet inte riktig, men hellre skulle jag nästan förflytta mig i en Toyota 4Runner 3,0 V6 än den där saken.

Den tredje morgonen

Den tredje sportlovsmorgonen av fem har inletts. Helgerna räknas inte till sportlov.

Det är skönt att vara ledig utan att göra något extra, att bara vara.
Jag försöker att inte tänka tillbaka. Jag läste någonstans att minnen är vår värsta fiende.
Det kan nog stämma i mycket. Hur gärna man än vill glömma så glömmer man inte så lätt.

Missvisande rubrik

Rubriken i förra inlägget är lite missvisande. Det blev inte ett så ledsamt inlägg som jag först trodde. Avsikten var att skriva av mig sorgen över att hyra ut gymkortet. På riktigt så var jag superledsen när det blev klart att Marie hyr det fram till sommaren. Men tydligen så kände jag ett visst skrytbehov över min duktighet också, så riktigt sorgligt blev det ju inte.

Snyft

Det är tydligen ingen hejd på sorgligheterna här i dag.
Jag har ju tidigare nämnt om att jag borde bli mer ekonomisk. Nu har jag gjort slag i saken så att säga. Jag har kontaktat mitt försäkringsbolag och begärt offert på en ny bilförsäkring. Det är vansinnigt att betala för en huippu-kasko. När jag köpte bilen så fick jag den för 70 euro i året det första året. Slarvmaja har ju inte kommit sig för att säga upp den så nu har hon vackert betalat de många hundra eurosarna extra för en superdupermega försäkring. Men yes, nu har jag ordnat det.

Men ser ni duktigheten slutar inte där, jag har ju länge tänkt på att jag skulle hyra ut mitt gymkort. NU har jag tagit tag i det också. Men, det kostade några tårar. Marie, jag vet att du kommer att förvalta det väl, men gymmet och jag har varit ihop i 9 år nu, och vårt förhållande har inte haft den minsta fnurra på tråden.
Vi har faktiskt varit äckligt trogna. Eftersom vår relation klarat av en ettårig heltidsutlandsvistelse och en fyraårig deltidsutlandsvistelse. Ingen otrohet så långt min plånbok kan skåda. Punktlig betalning varje månad.
Det är vansinne att betala 720 euro för INGENTING på ett helt år. Man ska inte gråta över spilld mjölk och jag vet, jag får skylla mig själv. Till mitt försvar så säger jag att det var så mycket annat att tänka på inför flytten och så mycket jobbiga saker i livet att ta tag i, så orken räckte inte till för att hyra ut kortet.
Men, jag tänker mig att det här kommer att leda till något bra. Ibland måste man vara ifrån varandra för att uppskatta varandra. Så blir det nu för gymmet och mig. Kanske vi lappar ihop vårt förhållande till sommaren, eller så gör vi helt enkelt så att vi skiter i det och går skilda vägar för gott. Det återstår att se.

Hur det än blir så blir det nog bra. Jag ska ju springa nu.

Och inte heller här tar duktigheten slut. På fredagen ska jag fara och säga upp ett avtal som jag inte haft nytta av på flera år, men som bara hängt med.

Men, det tråkigaste av allt är att alltid när man får lite extra pengar på kontot så kommer det nya utgifter också. 

Här var rapporteringen från duktighetsbyrån slut.
Tänk vad lite gråt kan göra en effektiv.

Skit dag

                                         


Den här dagen började ganska bra, sen gick det utför kan man säga.
Det är sällan jag har dåliga dagar. Jag kan bli arg/ledsen/upprörd en stund, men det brukar gå över.
Den här dagen har allt gått fel utan att det egentligen har hänt något speciellt, och det har inte gått över.
Jag har ifrågasatt precis allt i mitt liv den här dagen. Kanske det är just det som behövs för att få till stånd en förändring. Det bästa med att bli äldre är enligt mig att man vet att DET ORDNAR SIG. Allt som känns hopplöst för stunden kommer snart att kännas bättre igen. Det kommer att finnas pengar till de tio megastora räkningarna även den här månaden, det ordnar sig med det ena och det fixar sig med det andra. Det löser sig på bästa sätt och man klarar så sjukt mycket mer än man tror. Jag vet ju allt det där och jag försöker tänka på det, men ibland räcker inte tankekraften till. Då får man ta till den näst bästa metoden, lägga sig under täcket och gråta. Funkar alltid. När man besinnat sig känns allt mycket bättre och ljusare igen.

I morgon är det säkert en bra dag igen.

Vallgrund springer

Shacket var på länk i går. Det blåste höststorm när jag sent om sider kom mig iväg ut och springa. Jag blev faktiskt förvånad när jag mötte inte mindre än sex andra människor ute i samma ärende. Fem män och en kvinna, jag förstår att ni för statistik.
Kanske det var den bara vägen som lockade till löpning. Jag skriver DEN bara vägen, för det finns bara en väg som är bar och faktiskt bitvis hyfsat torr också. De andra vägarna är täckta med is, eller som vår väg, en enda geggamoja.
Inget sportlovsväder precis, men skönt att springa på barmark hur som helst. Och roligt att se att det finns andra som tycker att det är en god idé att fara på länk. Jag blev nästan lite inspirerad till att dra ihop ett gemensamt länkgäng, men så kom jag ihåg att jag trivs ju bäst när jag springer ensam, eller med Jenny.

En annan tanke som slog mig igår, när jag kämpade i den värsta motvinden över Sjörosäng var att kanske man (jag) borde förnya sitt (mitt) "marathonlöfte"så där vart tionde år. Vi sprang ju år 2006, så kanske det kunde vara dags att göra det igen 2016? Dock inte i Vasa, aldrig. Jag har aldrig känt behov av att springa marathon igen, men ska jag göra det så ska det definitivt förenas med någon slags upplevelse. Det var inte en upplevelse att starta från Karlsplan, springa genom Roparnäs, Gamla Vasa, via Runsor tillbaka till Karlsplan och så samma sträcka EN GÅNG TILL.
Jag tänker mig nog:
- Honolulu marathon, för mig som älskar att springa i värmen.
- Médoc Marathon som är ett maratonlopp i Bordeaux i Franrike där det serveras vin vid vätskekontrollerna.
- The great wall marathon, ett maratonlopp som löps delvis längs kinesiska muren.
- New York marathon, bara för att det är en klassiker.

eller varför inte Las Vegas marathon, så kan man kanske passa på att spela lite samtidigt...


Drömma kan man ju, det blir väl ändå Helsinki city, eller Stockholm...

Dagens lycka

Precis när jag skulle gå på promenad så kom ett sms om att mitt Adlibrispake fanns på posten, alltså på "handlin". Det kunde inte ha kommit mer lägligt. 

På promenaden lyssnade jag på förra veckans fredagspod. Hannah och Amanda pratade om att man alltid borde ha sitt hem som att man ska sälja det och ha visning. Det ligger nog något i det. Jag och Jenny pratade också om saken här om dagen faktiskt. Vi konstaterade båda två att man borde göra sig av med lite prylar. Jag har i mitt tidigare liv varit en sån som gillat att ha så lite prylar som möjligt framme. Jag vet inte när det vände, men nu har jag under några års tid alltmer anammat någon slags shabby chic stil med en massa gammalt krafs, trasmattor, höstörar och nötta fönster stående här och var. Jag gillar det, men det ger ibland ett stökigt intryck. Hur som helst så fick jag lite inspiration till att skala av lite. Dom pratade också om hur man ser på sin vecka och vilka veckodagar som ger vilka känslor. Jag känner lite samma som Hannah att det där är något som ändrat med åren. 

Förr, låt oss säga under högstadie-och gymnasietiden var söndagar det mest fruktansvärda som fanns. Så meningslösa dagar då man bara gick och hade ångest för att vardagen med långa dagar, bussresor, prov och läxor väntade. Jag och Jenny hade till och med något vi kallade för "söndagsvädret". Det var inte gråtrist regnväder som man kunde tänka sig, nej det var när solen sken och snön smälte, underbaraste vårvinterväder alltså. Det hatade vi på söndagar, för det kändes som ett hån mot mänskligheten. En ångestladdad dag som söndag behövde inte vara fin alls. 

Nu är det ju helt tvärtom. Jag älskar söndagar. En kravlös, ledig och slö dag. Och sol på söndagar är ju det bästa som finns. 

Det har nog kanske att göra med att vardagen inte känns skrämmande eller otrevlig längre. Jag älskar min vardag. Och då är söndagar bara en skön uppladdning inför veckan som kommer.

Tisdagar hatade jag under högstadie- och gymnasietiden, jag vet att det till stor del berodde på att jag hade franska på tisdagar och jag avskydde franska, ändå envisades jag med att läsa det i sex år. Logiskt? inte så värst. Men det berodde nog också på att det på tisdagar var långt till helg.

I dag har jag inget emot tisdagar, det är samplanering på tisdagar så de brukar bli långa, med annars är de som vilka dagar som helst. 

Måndagar har jag börjat älska sen jag började jobba i R-B, jag har nämligen alla år råkat ha korta jobbdagar på måndagar. Det har också råkat sig så att jag inte haft något extra kvällsprogram dessa dagar, det har verkligen känts som en bra mjukstart på veckan. 

Torsdagar har länge varit mina favoritdagar. Nu för tiden är torsdagar min stressigaste jobbdag med undervisning från 8.15-16.00. Men annars så är de bra dagar. 

Fredagar är ofta stressiga på jobbet. I flera år levde jag mycket inrutat med långlänk på fredagar. På något tråkigt sätt har den traditionen lite fallit i glömska, men i min hjärna finns den kvar. Det innebär att jag alltid känner lite ångest när fredagskvällen kommer och jag inte har tränat på eftermiddagen. Jag brukar försöka träna något, men just långlänkarna har lämnat bort. En tradition jag definitivt ska återuppta nu när det våras.  

Vad har vi kvar då? Lördagar, det är egentligen lördagar jag ogillar mest om man måste välja en sån dag. Det är då man borde hitta på något roligt, och gör man inte det så känns det ibland tråkigt. Men jag har lärt mig att inte känna så, det är jätteskönt att gå och lägga sig klockan 21 en lördagskväll, jag lovar.  

Onsdagar är lite tråkiga "mitt-i-veckan" dagar då det sällan händer något speciellt och som ofta går obemärkt förbi. Jag har sovmorgon på onsdagar. Det är trevligt. 

Så, nu vet ni det. Dagens oväsentliga vetande, ni antecknar väl?

Och angående bilden så är det dagens lunch, inte så glamoröst med kaffe, fil och rågbröd, men väldigt gott. Vi har bestämt med Jenny att vi senare i veckan ska göra det som alla lärare drömmer om, nämligen äta lunch på stan. 

Och dagens lycka är Adlibrispaketet. 

14. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att byta liv med någon i en tv-serie…

Åh, vad svårt. Jag som inte följt någon tv-serie sen Rederiet gick (typ).

Här är två av mina favoriter genom åren, kanske inga jag skulle välja i dag...

Kate Standish i Doktorn kan komma, ni vet sjuksköterskan som var gift med Geoff.

Rachel i Vänner.

Små saker - stor lycka

Klockan är 7.35 och jag sitter vid köksbordet och äter frukost. 

I går fick jag för mig att svänga köksbordet, jag har aldrig varit nöjd med att ha det som jag haft det, men alltid trott att det skulle vara för långt för att ha med kortsidan mot fönstret. Men, det passar perfekt, och det känns så mycket bättre. Det må låta löjligt, men det är en helt ny känsla att sitta vid köksbordet. Inte minst i går märktes det när Jenny var hit på kaffe och smörgås efter vår promenad. Det är mycket trevligare att få sitta mittemot varandra. Liten sak, men ändå känner jag mig materiellt lyckligare. 

Vi var på långpromenad med Jenny i går. 16 kilometer fick vi ihop. Vi hade planerat att gå 8, men när vi kom till "Baskatan" var vi mitt uppe i en storartad planering och kunde inte vända hem, så vi fortsatte mot Norrbyin. Jag hoppas att vår företagsamhet räcker även den här gången och att vi lyckas driva genom det här projektet som vi ventilerat i ett år nu. Det känns som att det börjar vara dags att skrida till verket nu. 

När vi kom hem åt vi nybakat, både rågbröd och kaka. 

När jag skjutsat hem Jenny förs jag jättemycket, så jag kröp ner under täcket och fortsatte skriva mina memoarer. 

Jag har kanske nämnt om det tidigare, jag har alltså en dagboksmapp på datorn. Det finns ju så mycket mer än det som skrivs här i bloggen. I den privata dagboken skriver jag allt, och den har ingen annan än jag tillgång till. Jag har kommit fram till att jag är en sådan som behöver skriva för att bearbeta allt som händer. Nu i helgen började jag skriva på något som hittills går under namnet "Snorkfrökens memoarer", inspirerad av Muminpappan och driven av en vilja att lämna allt gammalt bakom och komma vidare. Det tror jag själv att jag bäst gör genom att skriva. Då kan jag sluta tänka när det finns nerskrivet, inbillar jag mig. Hur som helst så är jag redan på sidan 20, men någon bok blir det inte. 

Det kan tyckas fånigt, men allt som får dig att må bättre är bra, så resonerar jag. 

Nu ska jag dricka mera kaffe och fortsätta läsa min Må bra tidning. Skönt med sportlov. 

13.Kolla! Här är en bok jag tycker är ful

Jag vet ärligt talat inte exakt varifrån den här boken kommer. Jag misstänker att jag kan ha fått (blivit påtvingad) den i en bodelning för 8 år sen. Jag har för mig att den tillhörde M. Men nu är den min, och den bästa nyttan jag haft av den är nog till det här syftet.
Jag har alltså inte läst den.

Sportlovsfrukost

I går hände det inte mycket här. Jag behövde en sån dag kände jag. En dag utan måsten eller krav. Det mest företagsamma jag gjorde var att hälsa på en god vän i Replot. Ja, jag tvättade två maskiner kläder också, och plockade upp det värsta här. I dag har jag inga storslagna planer heller. Det är bara så skönt att få vara.

För övrigt så känner jag en
stor tacksamhet. Jag hoppas att du förstår det.

Så sant

                                 

                                  

Sportlov 2014

Vi tjuvstartade nästan lite med sportlovsfirandet på jobbet, eller i alla fall sportade vi. Vi hade OS-dag med grenar som curling, skridskoskytte, tandemskidning, sparkstafett och short track. 

Det blev en riktig utedag, med frisk luft och lite kalla fingrar.

Jag har inga planer för sportlovet, jag ska bara vara ledig och försöka samla ihop mig. Det känns som att jag gått i tusen bitar de senaste veckorna. Det har varit stressigt på jobbet, superstressigt.
Förutom det så har det varit kaos i min hjärna och ledsamheter i hjärtat.
Nu ska det banne mig vända. Nu ska jag börja må bra.

Förra årets sportlov var den bästa ledigheten på mycket, mycket länge. Jag hann med massor, hade energi till att göra allt möjligt, var lycklig och kände mig bäst i världen.
Det gör jag i och för sig fortfarande, men lyckan har försvunnit. 

Lite inspirationsbilder från ifjol. 

Lunch med Jenny, Sandra och ett sovande barn.

Bullbak till Folkhälsans rinkenjippo, som blev ett skolgårdsjippo.

  Kantarellsoppa på villaverandan. Jag och Jenny inledde sportlovet med en må bra helg. Vi sprang, promenerade, pratade strunt och gjorde utflykt.

Gulligt

Trots att jag är en självständig kvinna som upplever att jag reder mig utomordentligt bra i de flesta situationer, så kunde jag inte låta bli att tycka att det lät för ljuvligt när följande dialog utspelade sig mellan Snorkfröken och Mumintrollet i boken jag läste för klassen i dag.

Snorkfröken: Mumintrollet, lovar du att skydda mig från det farliga?
Mumintrollet: självklart, bara du kommer ihåg att påminna mig!

Jag tänkte som så, that's my man!

Oh say can you see...

 Det bjöds in till syjunta här i går. Jag funderade länge och väl på vad jag skulle bjuda på. Men i söndags när jag var på promenad så klarnade det. Jag kom att tänka på de Amerika inspirerade recepten som fanns i Vasabladet för någon vecka sen, hemgjorda burgare med pulled pork. Ni som känner mig så vet att jag inte gör något halvhjärtat. Ska det vara så ska det vara. Alltså bjuds det på "amerikansk mat" så dukas det med stars and stripes. Temafester är bland det festligaste jag vet. 

Det höll på att spåra ur för mig, hade jag bara haft lite mera tid så hade jag ritat amerikanska flaggor också. Nu fick det duga med röd- och vitrandig bordsduk, blå servetter med stjärnor, ljus och lyktor med stjärnor på och lite sånt. Faktiskt så fanns också en filt som är blå med vita stjärnor för frusna gäster, och "The Star-Spangled Banner" ljöd ur högtalarna för att välkomna gästerna. Ska det vara temakväll så ska det. Vi gjorde ett tappert försök att prata engelska, men ämnet var för svårt för utrikiska. 

Citronmarängpaj kändes lagom amerikanskt till kaffet och det noga utvalda godiset jag bjöd på var Dumle (enbart för färgerna och stjärnorna). Jag vet, när det slår sig till något så gör det och då går det lätt över styr. 

Hur klär man sig för en amerikansk afton då? Jag var lite inne på cowboy tema, men ni känner ju redan till min kärlek till de svenska Hollywood fruarna och jag tänkte lite Maria Montazami och klädde mig i vit långkjol med spets och blå-vitrandig tröja, med mitt röd- och vitrandiga förkläde blev jag nästan USA.

Vi hade en lyckad kväll mina kvinnor och jag. Det är sann glädje att få vara er vän!

Hurra, en kommentar

Ni vet ju att jag inte är bortskämd med kommentarer här på bloggen. Det är inget jag sörjer eller stör mig på heller. Men du som någon gång lämnar en kommentar ska veta att det glädjer mig enormt mycket. Jag bloggar först och främst för min egen skull, men jag vet ju att ni är ett gäng flitiga läsare där ute och så klart tänker jag mycket på er också när jag författar mina inlägg. 

Och tack till dig som kommenterade, jag hade helt glömt bort Ro, ro till fiskeskär

Jag är nog ingen fotograf, faktum är att jag inte alls gillar att ta kort, ser det mer som ett nödvändigt ont för att få texten mer levande.  

All min värme och kärlek till er som läser, skulle jag inte se att det händer något på besöksstatistikräknaren så tror jag inte att jag skulle orka vara riktigt så här aktiv. 

                                         

När jag ändå är inne på "temat" så att säga så ska jag än en gång förtydliga att det som skrivs här är sanningen utan det rosafluffiga filtret. Det är sorg och det är glädje, det är rådd och det är skinande rena köksbänkar. Precis som mitt liv är:

                                                                           

Så klart väljer jag vad jag skriver och inte skriver. Dels för att det skrivna ordet har en tendens att misstolkas och dels för att jag främst med respekt för människor i min omgivning inte vill "hänga ut någon". Själv är jag faktiskt inte så brydd. Den som orkar läsa vad jag skriver här gör det för att den tycker om mig och intresserar sig för vad som händer i mitt liv. Hoppas jag. Har man andra avsikter så är man så klart välkommen att läsa ändå.

Det är ju nämligen så här:

 

Ett år

Jag bläddrade lite i arkivet och fann att den här dagen för ett år sen hade jag tjejmiddag. Rosa dukning, laxpasta, bubbel och vin.

Tänk vad mycket som hänt på ett år. Den kvällen fanns alla förväntningar som man kunde tänka sig i luften och livet kändes superbäst.
Jag hoppas verkligen att jag snart får vara så där lycklig igen som jag var den kvällen. 
Men, som jag brukar säga, var och en ansvarar för sin egen lycka...

Nu ska jag städa och baka lite, det vankas syjunta här i veckan.

Sånt jag gillar

 

Det blev lite bråttom i morse, jag vaknade 5 och kände mig pigg. Vad tusan tänkte jag. Jag slänger ihop en kaka att ta med till jobbet. Det var bara det att kakan skulle vara längre i ugnen än jag räknat med och jag hade planerat att fara till gymmet före jobbet. Ja, jag vet, det är bakvänt att först köra till stan och sen tillbaka till Replot. Men jag resonerar som så att det spelar ju ingen roll om jag far till gymmet före jobbet eller efter. Det är samma sträcka som ska köras. Det blev inte för bråttom, men jag hann i alla fall inte ta kort på skapelsen. Kortet togs på eftermiddagen när kakan var hemma igen. Det var första gången jag bakade just den kakan och bra blev den.  

Slutet gott, jag hann baka kaka, träna och svänga in via butiken för att köpa hjärtströssel före klockan slog 8.15. 

Lyx är att vara bortbjuden OCH få med sig blommor hem.  

Glad vändag!

Den här bilen är så ljuvlig. Så här hoppas jag flickor att vi firar "glitter- och glamour kväll" om x-antal år.

Hänt i dag

I går var jag alldeles ifrån mig när jag kom på att det är ju alla hjärtans dag i morgon och jag som inte hunnit planera varken program för eleverna eller överraskningsjox åt kollegorna. Jag surade ända tills jag kom på att det bara var onsdag, jag hade det till torsdag i går. När jag kom till insikt med vilken dag det var så lugnade jag mig med tanken skönt, då har du hela morgondagen på dig att fundera. Nu har hela morgondagen gått och jag är fortfarande lika planlös.
Kanske jag gör som i fjol och bakar en kaka i morgon bitti. Eller så far jag via en butik. Eller så struntar jag i det.

Så här om mig och kring mig var jag ifjol. 



Det blev bråttom i dag på eftermiddagen. Jag kom mig från Replot först vid 17 tiden. Då hade jag exakt en halvtimme på mig att köra hem, duscha och eventuellt äta något före Mary Kay partyt hos kollegan Kati i Iskmo. Jag löste det fint, medan jag duschade kokade grötvattnet, och medan jag klädde på mig puttrade sig gröten lagom mjuk och god. Medan jag borstade håret och fixade mig så åt jag gröten. Exakt 17.30 satt jag i bilen. Det var lite knappt att hinna till Replot stranden på 10 minuter, så klockan var nog närmare 17.45 när jag plockade upp Eivor. Vid Sale steg Susann på och vi anlände till Iskmo 18.02. Fint folk ni vet...

Partyt var lyckat, vi smörjde, peelade, lade serum och hade oss. Och ni som känner mig vet att ska det vara så ska det vara ordentligt. Faktum är att jag skruvade upp en hylla i wc när jag kom hem, bara för att ha någonstans att ha mina produkter. Köper man smörjor för över hundralappen så måste man vara grundlig.
Nu luras jag lite. Planen har varit att skruva upp hyllan hela veckan, men orken och motivationen har inte funnits. Nu hade jag en ypperlig anledning till att göra det.

Lycka

                                                   

Hade turen att få en av mina allra bästa och närmaste vänner på spontanbesök i kväll. Det piggade upp den allra tråkigaste onsdagskvällen. Det bjöds på te och kycklingtortillaknyten, busenkla och supergoda.
Jag stekte kycklingstrimlor, blandade i en halv burk tacosås hot och en burk creme fraiche. Lät det koka en stund, portionerade ut blandningen på fyra tortillas som jag vek ihop till paket och värmde i ugnen. Enkelt. Chokladkex till efterrätt. Och Mumin te så klart. 

           Lånad bild    

12. Hepp! Dagens tv-tips.

Tv och tv, jag kan inte påstå att jag är den som ska komma med tv-tips.

Men Aftonbladets Webb-tv  och speciellt På middag hos Hannah och Amanda, rekommenderas.

11. Den bästa grönsaken är ju som vi alla vet…

Tja, vad ska jag svara på det?

Svarar för enkelhetens skull tomater.

10. Kolla! Här är en bok som jag tycker är snygg.

                                                     
                                                      

9. En grej jag skulle vilja vänja mig av med

Att jamsa med. Tyvärr så är jag alldeles för bra på att inte stå på mig när det väl gäller. Jag kan tycka och tänka en hel massa, men sen tar fegheten över.

Jag borde vänja mig av med det.

Tung litteratur och hjärnkaos

Vilken dag.
Som vanligt sov jag uselt i natt. Vaknade flera gånger och hade mig. Men till skillnad från tidigare nätter så hade jag sysselsättning nu.
Jag har börjat läsa tre (3!) böcker. Från att ha gått från knappt någon bok på flera år, så har jag nu tagit mig an tre stycken böcker som ingen av dem går under benämningen "sol och sommar litteratur". Det är tre tunga böcker som fängslat mig, kanske det är precis det jag behöver just nu, något att bita i. Böckerna är Ta livet av mig mamma, en berättelse skriven av Marianne Käcko om dotterns kamp mot anorexi. En bok som jag hört talas om och velat läsa länge, men aldrig snubblat över, före nu.
Den andra boken på mitt sängbord är Torka aldrig tårar utan handskar, en bok av Jonas Gardell som jag har på känn att för mig personligen kommer att vara den tyngsta boken att läsa. Den tredje är verkligen ingen chick lit den heller, det är Jag lever, pappa. Utöya 22 juli 2011- dagen som förändrade oss. Jag är beredd på många tårar, om vi säger som så.


Började dagen med en 45 minuters promenad. Skön start.

Till frukost åt jag en smörgås med "lakaromsmöre", man kunde kanske säga att man vet att man är från skären när man startar dagen med en romsmörssmörgås. I går åt vi hur som helst kokt lake hos mamma och pappa och med oss hem fick Andreas och jag varsin burk med romsmör. En riktig höjdare. Lake är min favoritfisk alla gånger, det är nästan så att kokt lake finns med på topp tre listan över maträtter jag älskar. Kållåda är en annan höjdare, jag vet, jag är lite märklig.

Det har varit full fart från morgon till precis nu. Dagen har gått i ett och i ett skede där vid fyra snåret kändes det som att min hjärna skulle gå i bitar. Det är så mycket att hålla reda på nu, får inte glömma det ena och måste komma ihåg det andra. Det är ett under att jag inte glömmer mer än jag gör. Jag har i alla fall tagit i bruk min bästa kom ihåg grej; skriv upp på handen det du MÅSTE minnas. Det hjälper i alla fall tills du duschat och det suddas ut. Med tur så minns du vad som stod där...

I dag har jag dessutom hunnit gå på två möten och träna lite däremellan. En helt godkänd dag med andra ord.

Nu ska jag krypa under täcket och förflytta mig till Norge och det fasansfulla som skedde där 22 juli 2011, det finns vidriga människor och så finns det vidriga människor. Paradise Jeppe är väl egentligen en ängel, i jämförelse.

På tal om Änglar så läste jag en så ljuvlig bok för mina tvåor i morse. Den handlar om Linnea, vars mamma är död och bor på ett moln i himlen, granne med Pippis mamma. Förstå vilken genialisk tanke. De två mammorna träffas ibland över en kaffekopp och en bakelse och diskuterar sina barn. Pippis mamma är så stolt över att hennes dotter kunde multiplikationstabellerna redan när hon började skolan. Linneas pappa har däremot träffat en ny kvinna, Hulda som är pilot. Det gillar INTE Linnea. Jag vet inte hur boken slutar, det får vi se i morgon, jag tror att jag är minst lika spänd på slutet som eleverna, om inte snäppet värre till och med.

8. Om jag blev tvingad (under pistolhot) att hångla med en författare…

Under pistolhot skulle jag nog hångla med nästan vem som helst, det är ju trevligt att hångla. Men om jag dessutom fick välja så faller valet den här gången på Jens Lapidus. 

Gråta över spilld mjölk

Jag var på mitt allra suraste humör när jag vaknade i morse. Inget var bra, jag var ledsen, hade huvudvärk från helvete, vädret var piss och livet kändes inte alls roligt.

Jag valde att dra täcket över huvudet, gråta över världens orättvisor en stund, för att sen vakna till en ny dag. Jag konstaterade för mig själv att det är ingen idé att gråta över spilld mjölk. Sen steg jag upp, kokade kaffe och kände mig som en vinnare. Visst gör jag misstag som alla andra. Men om ingen annan berömmer dig så måste du göra det själv, det är jag bra på.
Jag är stolt över mig själv och att jag är den jag är, jag är mig själv i allt jag gör och den förmågan är något jag värdesätter hos andra också. Var dig själv, alla andra är redan upptagna.

I dag har jag gått på stan, gjort av med lite pengar och bakat pizza, som jag nu avnjuter med ett glas vitt som tillbehör.

7. Kolla! Här är en bild på stället där jag oftast sitter när jag bloggar.

Dagens "rule of a lady"

Falskspel och äckliga människor

Det finns vidriga människor och så finns det vidriga människor. Man borde ju inte ens bry sig, det är ett spel och det är ett falskspel utan dess like. Ändå är jag så arg så jag sitter här och nästan skakar. Jag har sett finalen av Paradise hotel, och fy sablar vilken otäck vinnare. 

Än en gång ett bevis på att det är de falskaste äckelmänniskorna som kommer längst. Jag försöker sätta mig in i Ainas situation och jag hoppas att jag även i den situationen skulle kunna tänka att det är huvudsaken att man själv vet vad man gjort, sagt och hur man har spelat. De runt om som verkligen bryr sig så vet vem man är och förstår. De människor som inte förstår det så vill man nog inte heller ha i sitt liv. 

Det om Paradise hotel.

Nu ska jag förbereda mig för en intensiv torsdag.  

Jag har inte glömt bort er, det har bara varit MYCKET nu.

Jag kan, vill eller orkar inte blogga ikapp, men ni ska få en + och - lista över de senaste dagarna.

+

• syjunta hos Monika, syjunta är alltid bra, men vissa gånger är extra bra, i torsdags var det en sån. Ett extra + för den underbara chokladkakan
• vi kunde skrinna på gympan i torsdags, det var så ledsamt att behöva inhibera i onsdagens utegympa på grund av för låg temperatur
• morotssoppan jag kokade i onsdags, jag hade glömt bort den och inte ätit den på kanske två år, men lika god som då var den
• min bil har varit samarbetsvillig
• mamma och pappa bjöd på mat i fredags
• jag har städat min kateder
• Folkhälsans "må bra dag" på Norrvalla i går, underbar för både kropp och själ
•  jag har under de senaste dagarna upplevt en känsla av att vara på rätt väg, att jag fått  vardagsglädjen tillbaka
• i går före jag somnade så tänkte jag på att det är stökigt här, istället för att som vanligt stressa över det tänkte jag: vad skönt, då får jag städa i morgon

-

• planen var att skriva en minuslista också, men jag är tydligen så välsignad och lyckligt lottad, eller bara oförmögen att se det negativa just nu så minussidan hotar att lämna ganska tom. Men vad är väl bättre än det?
• enda negativa jag kommer på är att jag missade en "italiensk afton" med familjen hos mamma och pappa i går, den fysiska och psykiska tröttheten tog över och jag förmådde inte gå in dit, istället åt jag glass och somnade kring 21.00