Visst har det varit skönt att vara ledig den här veckan. Jag har inte gjort något speciellt, men det har varit skönt att bara vara här hemma. Städa lite, bjuda hem bästisar på kaffe, gå en promenad, läsa tidningen i lugn och ro och bara vara.
Det ska ändå bli skönt att återgå till vardagen, eller skönt att avsluta sportlovet. Ledigheten kommer jag delvis att sakna. En vecka är lite för kort tid för att man ska hinna både koppla bort och ladda om.
Jag hade sett fram emot sportlovet med skräckblandad förtjusning. Jag visste att det skulle bli tungt, samtidigt som jag behövde få vara ledig.
Jag har valt att inte skriva så mycket om det i bloggen, för att det hör till det allra mest privata det som jag inte vill dela med resten av världen. Men nu känner jag att jag vill skriva någon rad, eftersom det ändå påverkar mig och mitt liv på så många sätt. Det handlar om att bearbeta sorgen efter det vackra som inte fick stanna, den lycka som visade sig en kort stund, men som försvann och lämnade efter sig djupa sår. Det handlar om hur vacker kärlek kan vara och hur sårbar den är om den utsätts för fel sorts prövningar.
I dag har jag varit till stan med mamma och Jenny. Jag har lite dåligt samvete för att jag inte styrde upp någon kvinnoresa på sportlovet, men det gjorde helt enkelt för ont. Minnet från ifjol är för starkt ännu och jag skulle inte ha orkat varken arrangera eller delta. Kanske vi gör om det nästa år igen.
Vi hade i alla fall en bra dag på stan. Jag lärde mina kvinnor skillnaden mellan att behöva och att vilja ha. Tyvärr har jag lite svårt att anamma det själv alla gånger. Vi åt lunch på stan, alla lärare och skolpersonals dröm, vi shoppade lite och vi förfasades över hur dyr en kopp kaffe är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar