Ni vet ju att jag inte är bortskämd med kommentarer här på bloggen. Det är inget jag sörjer eller stör mig på heller. Men du som någon gång lämnar en kommentar ska veta att det glädjer mig enormt mycket. Jag bloggar först och främst för min egen skull, men jag vet ju att ni är ett gäng flitiga läsare där ute och så klart tänker jag mycket på er också när jag författar mina inlägg.
Och tack till dig som kommenterade, jag hade helt glömt bort Ro, ro till fiskeskär
Jag är nog ingen fotograf, faktum är att jag inte alls gillar att ta kort, ser det mer som ett nödvändigt ont för att få texten mer levande.
All min värme och kärlek till er som läser, skulle jag inte se att det händer något på besöksstatistikräknaren så tror jag inte att jag skulle orka vara riktigt så här aktiv.
När jag ändå är inne på "temat" så att säga så ska jag än en gång förtydliga att det som skrivs här är sanningen utan det rosafluffiga filtret. Det är sorg och det är glädje, det är rådd och det är skinande rena köksbänkar. Precis som mitt liv är:
Så klart väljer jag vad jag skriver och inte skriver. Dels för att det skrivna ordet har en tendens att misstolkas och dels för att jag främst med respekt för människor i min omgivning inte vill "hänga ut någon". Själv är jag faktiskt inte så brydd. Den som orkar läsa vad jag skriver här gör det för att den tycker om mig och intresserar sig för vad som händer i mitt liv. Hoppas jag. Har man andra avsikter så är man så klart välkommen att läsa ändå.
Det är ju nämligen så här:
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar