Den råddigaste tiden på året är förbi, den tid då man planerar framtiden några få timmar i gången, befinner sig på jobbet så pass sent att man får stifta bekantskap med skolspöket, sover ytligt och drömmer om vitsord, formulerar stipendiemotiveringar och övar in lämpliga avslutningsnummer, håller de allra sista lektionerna för året och smider planer för kommande läsår. På ett sätt står världen stilla, hemmet förfaller och det sociala livet naggas i kanterna, lugn och ro infinner sig aldrig, man är ständigt på väg någonstans (både i tankarna och fysiskt). Jag pratar om att avsluta ett läsår.
Nu är det gjort. Eleverna njuter av sitt evighetslånga sommarlov.
Vi lärare andas ut och har möjlighet att börja leva igen. Hemmets förfall tas omhand, dagen är din egen igen och framför allt så kan man fara på länk utan att behöva skämmas. Den senaste tiden har jag sprungit efter 23 på kvällen, de få kvällar jag ens sprungit.
De som avundas våra 10 veckors semestrar ska ta i beaktande att övertidsbetalt inte existerar i lärarbranschen. Kommande läsår ska jag på skoj anteckna alla timmar jag lägger på undervisning, planering, administrativt arbete, fostran, bedömning, städning av klass, utfärder, möten och annat som hör till mitt dagliga arbete. Det ska bli intressant att se hur mycket tid som fattas för att jag inte ska vara värd mina 10 ledighetsveckor. Om det ens fattas tid.
Jag är inte ledig ännu, jag har mycket kvar att göra före jag kan ta sommarlov på riktigt. Men vet ni, det gör absolut ingenting. Just nu känner jag mig så himla glad och tacksam för vad jag har, för vad som varit och för vad som komma skall. Helt plötsligt så älskar jag mitt liv.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar