Jag var upp i varv för en liten stund sen. Jag har plockat, diskat och fixat här på morgonen, när jag kom på att jag ska byta sängkläder och hastade in i sovrummet. Jag skulle just sätta igång och riva av de gamla lakanen när jag stannade upp och konstaterade "det är sommarlov, njut människa" och så slängde jag mig på sängen en stund och njuter nu av den blåa himlen och solen som lyser i mitt ansikte. En liten stund till ska jag bara ligga här och känna livet.
Det känns faktiskt riktigt bra nu det här livet.
Jag försöker påminna mig om det varje dag, ja till och med flera gånger om dagen. I går njöt jag av att jobba undan saker som legat som tegelstenar över mig i flera år. Jag kände mig salig när jag kokade korvsoppa med färska örter från min örtodling, gjorde pannkaka på ägg från egen gård och läste HELA Vasabladet på terrassen med en kaffekopp och två Mariekex. Jag njöt av att springa Nice Run och "pick-nicka" med fina människor. En härlig samling av vänner, bekanta från jobbsammanhang, skäribor, föräldrar till elever, kollegor och bara helt okända människor. På vägen hem mötte jag en människa som kom gående mot mig, av alla människor i byn så råkade det vara min älskade syster. Vi styrde upp en spontanpromenad och var riktigt positiva hela promenaden, så som bara vi kan. Efter en promenad med Jenny känner man sig ofta på rätt spår. Vi är så härliga när vi går, vi är de lyckligaste människorna på jorden och vi har det så bra, tycker vi själva.
Det är något att tänka på när man sitter på sin kammare och inte känner sig fullt så lycklig och lyckad.
Kvällen avslutades med en av de finaste människorna jag känner. Ibland behövs inte stora ord, konfetti och Champagne, ibland är det bara helt vanlig vardag som ger den största tillfredsställelsen.
Lyckan fortsatte i dag när jag öppnade den ångestframkallande mailen och kunde konstatera att det fanns två positiva mail att läsa. Den senaste veckans flitiga mailkorrespondens har burit frukt och jag har fått upprättelse. Underbart.
Nu ska jag ta min lycka med mig och gå på en lång promenad. Jag ska lyssna på Hannah och Amanda och jag ska älska livet. Faktiskt så lyssnade jag på en pod i går där ovannämnda damer pratade om exakt den känslan jag har nu, när skiter det sig? det kan inte vara meningen att man ska ha det så här bra. Min dåliga erfarenhet är att när det skiter sig så blir det en extra stor besvikelse. Där kommer väl min pessimistiska sida fram. Det ultimata är väl ändå att ha det lite småskit hela tiden, då blir ju inte varje besvikelse hela världen. Jag vet inte, människan är aldrig nöjd, och tur är ju det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar